Det är inte lätt att förhålla sig till Käbi Lareteis självbiografi Toner och passioner. Boken är, enligt förlaget, uppbyggd som Paul Hindemiths verk Ludus Tonalis, med fugor växlande med interludier och intermezzi. Med en sådan referens är det en exklusiv läsekrets som författaren siktar in sig på.
I fugorna redogörs för den märkliga relationen Käbi Laretei hade med den amerikanske förläggaren Clay Coss och dennes hustru. Käbi Laretis förhållande till paret Coss är onekligen en historia värd att berätta. 1965 fick hon efter att ha hållit en konsert i Carnegie Hall ett erbjudande från Clay Coss att arrangera konserter i USA åt henne.
Efter denna stund växte en vänskap allt starkare fram dem emellan till dess ett ödesdigert brev, vars innehåll här inte ska redogöras för, från Clay Coss till henne ställde vänskapen på ett hårt prov.
I mellanspelen berättar författarinnan i korta essäer om möten med kolleger, dirigenter och andra prominenta personer hon mött under sin långa och framgångsrika pianistbana.
Tyvärr blir de flesta porträtten ganska ytliga, en intellektuell namedropping, och påminner ibland om ett reportage ur Svensk Damtidning. Intressantare blir det när hon redogör för sitt pianospel och olika aspekter kring detta.
Hennes förberedelser inför olika konserter och reflexioner kring olika modeller av Steinwayflyglar är intressantare och blir fascinerande läsning.
Käbi Laretei har en stor berättarglädje. Att boken följer Hindemiths verk till formen är säkert väl genomtänkt, men fungerar inte helt.
Det blir lite rörigt och den spännande historien med paret Coss kommer i skymundan.
I bokens sista del koncentrerar sig författaren dock på denna och nu får även boken och berättelsen en ny nerv, vilket gör att man lägger ifrån sig boken med en känsla av att man har fått uppleva en välskriven och uppriktig redogörelse av ett spännande decennium ur författarens liv.