Premium Publishing är ett fenomen i svensk bokutgivning. Dess starka sidor kan vid en ytlig betraktelse tyckas vara bildmaterialet. I sin ägo har man ett arkiv om 200 000 fotografier från artistvärlden med betoning på musik. Bara det gör förlaget till kulturbärare. Lägger man därtill den insats som gjorts för att skildra samtidshistoria i faktasökande text så blir betydelsen djupare. Premium har till exempel kostat på sig att ge ut något så udda som en bok om ett popband som aldrig slog igenom (The Sebastians – 60-talsgruppen Gud glömde. 2009.). Betänker man att just det ödet drabbade den stora majoriteten musiker och/eller lycksökare under rekordåren på 1960-talet blir en faktisk beskrivning av exemplet Sebastians historiskt värdefull. De okända och bortglömda får ansikte och röst.
Något liknande gäller den nya stora Boken om Bildjournalen. Journalen som på sin tid nådde och betydde och styrde och ställde och nu har varit död och glömd i över 40 år. Tack vare nämnda förlag har historien väckts till liv att bevaras åtminstone för de generationer den berörde.
Författarna Börje Lundberg och Ammi Bohm har i någon intervju tillstått att de bläddrat och skummat snarare än lusläst journalerna – förståeligt nog. Tidningen var en typisk bläddrare. Dess avsikt var nog aldrig att bli riktigt genomläst utan först och främst köpt och sedan urklippt och lösryckt. Man kunde just rycka lös meterlånga så kallade elefantbilder, utviksbilder och andra bilagor ur åtskilliga av de totalt 790 numren och fästa bilderna på vägg. Så skedde i hundratusentals rum där tonåringar då huserade. Hur viktigt det var illustreras vältaligt i boken. Att ha iögonfallande flera kvadrat Beatles och Stones var en protestartad markering de första åren då musiken kallades långhårig och artisterna för apor av vuxenfolk från före 1940.
Musiken spelade mindre roll än modet och frisyrerna och vad som än i dag i rubrikspråk kallas det galna. Det var de glada upptågens diktatur. Tidningens journalister och bildredaktörer arrangerade gärna sessioner med vilda eller just galna utstyrslar och väjde inte för knätofs och tjo och tjim.
Mot slutet av epoken Bildjournalen sattes Che Guevara upp istället för söta eller fulsöta popkillar. (Själv hade jag uppe omslaget från nr 23 1966 med tjejerna i musikaliska Nursery Rhymes.) Någonstans här i paradigmskiftet mitt i 60-talet förefaller det som att författarna av boken tappar fokus. De ser inte eller vill inte se att tidningen sakta men säkert radikaliseras. Alltfler artiklar blir med tidens uttryck ”samhällsmedvetna”. Vietnamkriget tar plats. Bildjournalen uppmanar läsarna till demonstration på första maj 1968. Cornelis Vreeswijk förkunnar samma år i ett decembernummer att det måste bli revolution och då menar han tveklöst en kommunistisk revolution.
Bildis som den kallades blev till ett vacklande opportunistiskt vänsterorgan under sina sista år. Dess visor halvkveds mellan pop och protest. Möjligen därför förlorade den läsare till mera renläriga alster – både vänster- och högerut. Detta klacksparkar paret Bohm och Lundberg bort. De har bestämt sig för att förbarnsliga Bildis – lätt hänt eftersom tidningen tidvis verkligen tedde sig populärpueril. Den bedrev mot slutet ett slags gonkkommunism som författarna bortser ifrån. Gonk var ett gosedjur som läsarna stickade och sydde, liksom även babymössor och glookar – ännu en kramig popsnörd stickning.
En gonkig charm med Boken om Bildjournalen finns i kontrasterna mellan ungdomsrevolt och aningslös tra la la. Det har författarna fångat med god hjälp av ett generöst bildösande och väl gjorda hemläxor i det mesta. Personregister saknas. I stället finns en sammanställning av samtliga nummer från 1954 till 1969 med omslag och rubriker, en närapå fantastisk bildföljd där man kan få intrycket av att man läser tidningen fast man egentligen läser bok om tidningen. Ytan är inte oviktig i Bildjournalens fall. Boken tjusar och kompenserar för bristerna på djupet i dåtida politiska frågor. För den som vill veta mera om hur det kunde vara i ungdomen för inte så längesedan är den här volymen bättre bibel än det mesta i försöken hittills att skildra vad som var och understundom gör sig påmint från då. En sjunken värld av ljud och ljus. Hisnande djup. Under ytan.