Yrkesmannen Bellman i helfigur

Vi som i dag kallas fyrtiotalister upptäckte i många fall den riktige Bellman när Sven-Bertil Taube 1963 tillsammans med Ulf Björlin gav ut sina epokgörande insjungningar. Tolkningen av Epistel 33 "Stolta stad" står som en lövad portal till den Bellmanrenässans som sedan skulle följa.Taube kunde åstadkomma detta eftersom han inte bara var sångare utan även Dramatenskolad skådespelare och därtill hade han en estradör i familjen. Hur som helst blåste han bort de lager av damm som hopat sig över text och noter. Man nådde fram till saken själv.Riktigt lika dramatiskt är det väl inte när den pensionerade Göteborgsprofessorn Lars Lönnroth ger ut sin länge bebådade bok om Bellman: Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Men även denna bok är sakligt inriktad; efter Taube och Lönnroth är det inte lätt att komma dragande med sentimentalitet i Bellmansammanhang och manskörerna får lägga sig till med en glimt i ögat.Lönnroth är upplysningsman och pedagog, ursprungligen med en skeptisk inställning till den estetiska dimensionen av litteraturhistorien. Ur det perspektivet är det lite pikant att han här serverar ett antal sensibelt utförda diktanalyser, men huvudintresset gäller ändå det hantverksmässiga. "Hur har han egentligen burit sig åt?" utropar Lönnroth när Bellman i Epistel 7 trots burleska och parodiska grepp når samma sublima ton som Erik Lindegreni dikten Arioso. Givetvis lämnar han inte frågan obesvarad. Man kan säga att han vill visa vilka "grepp" Bellman tar till.Ljuva karneval är ingen biografi. Det dyker för närvarande inte upp några dokument som justerar eller fyller i vår bild av skalden. Av samma skäl rör det sig inte heller om en psykologisk analys. Vad Lönnroths bok handlar om är Bellmans verksamhet och det är en framställning som inte minst är kronologiskt välordnad. När inleddes episteldiktningen? När vilade den och vem ombesörjde slutredigeringen? Det är sådana frågor författaren anar att vi vill ha svar på. Lars Lönnroth har haft mycket att hämta ur de rikliga kommentarerna i den s k standardupplagan av Bellmans skrifter. Där finns stoffet, men problemställningarna är fräscha och slutsatserna som väntat välformulerade.Lönnroth anser som de flesta av oss att Fredmans epistlar är det förnämsta Bellman skrivit, men han anser för den skull inte att det övriga är mindre allvarligt menat och än mindre att det skulle sakna intresse. Detta innebär att han behandlar hela produktionen och att vi för första gången ser skalden i helfigur som yrkesman. Om allt var seriöst menat var dock allt inte fullgånget; ett avsnitt har rubriken återvändsgränder och där behandlas bland annat t ex skaldens hovdramatik och en mindre lyckosam skämttidning.Helhetsperspektivet innebär att Lönnroth lyckas göra skaldens andliga diktning begriplig. Han utpekar övertygande den andliga visan som en inspirationskälla vid sidan av dryckesvisan, den lätta operan och satiren. Bellman hade tidigt i sin uppfostranþf> umgåtts med sådana texter och även framfört dem, vill Lönnroth tro: "Man kan kanske tänka sig att han framförde sina texter som små muntliga föreställningar inför familjen. Det dramatiska innehållet å sådana betraktelsedikter som 'Gudeliga långfredagstankar' tyder också på att han redan som tonåring under husandakten spelade ut i gester, minspel och recitation." Därmed hade ridån gått upp, och även om Bellman var mer lyckosam med sina fromhetstravestier än med själva fromheten rörde det sig inte om konkurrerande genrer utan om kompletterande.Lönnroth understryker starkt epis­t­­larnas teatrala karaktär. Han läser dem som en regissör läser en pjästext med scenanvisningar och allt och det är givetvis så — inte som ren lyrik — de skall läsas. Till sin rätt kommer texterna först när det samtidigt ageras och sjungs av en estradör som Bellman själv. De som var med när detta hände glömde det aldrig, och som tur var skrev några av dem ned sina upplevelser.Det teatrala är specifikt för mycket av Bellmans diktning även om han inte lyckades som dramatiker. Han var själv en enmansensemble men tog givetvis intryck av vad han såg på scenen. Bara undantagsvis tar Lönnroth upp vad synintryck från operan kan ha betytt för Bellman. Det är ett ämne som Nils Afzelius med rätta utpekat fruktbart och det hade inte sprängt ramen för Lönnroths framställning om han fört detta egentligen rätt självklara uppslag vidare.Bokens titel är ett träffande citat från Bellman, men i inledningskapitlet övergår Lönnroth till att konstatera att maskeraden är den bästa metaforen för 1700-talet. Kunde man inte lika gärna från Bellmans utgångspunkt benämna världsbilden "oceanisk"? Då betonar man à la Rabelais dynamiken snarare än maskspelet och ser framför sig en svallvåg med tritoner, nereider etc. Vattnet, det rörliga elementet, skapar i sin tur den rörelse som, enligt den tyske estetikern Water, med sitt harmoniskt-kaosartade böljande var ursprunget till det sköna livet.