Tidsklyftan. Det är det där mellanrummet där tiden slutar bete sig som en kronologisk linje från A till Ö, och visar upp sitt rätta jag; oordnad, cyklisk, en rörelse i flera riktningar samtidigt. Ett glapp där det förflutna, nuet och framtiden plötsligt sammanfaller och överlappar varandra. Kan det som förlorats återfinnas igen?
Det är den stora frågan i Jeanette Wintersons nya roman, ”Tidsklyftan”, och genom att ställa den hoppar hon åter in i den tematiska evighetsmaskin som är hennes författarskap: upphävandet av tid och rum, navigerandet mellan gränser och längtan, kärlek och begär. Evighetsmaskin är vanligen inget smickrande epitet, men i det här fallet ska det tolkas så; Wintersons teman är evinnerliga – i hennes romaner och för människan.
Det spelar inte ens någon roll att hon knappt modifierar dem från verk till verk, tvärtom. Det hon har att säga tickar som en vertikal mänsklig angelägenhet genom historien, från begynnelsen fram till slutet. Om nu Winterson vore en författare som accepterade att det fanns något som ”en början” och ”ett slut” vill säga, men det är hon inte. Den sortens gränsdragningar bryr hon sig inte om, hennes författarskap är ett upproriskt frihetsevangelium – men aldrig gränslöst.
”Hur kan man ha sådan integritet som hon har?”, undrade en vän apropå Winterson. Jag tror svaret står att finna här; i hennes ärlighet och öppenhet, en öppenhet som spränger vissa gränser men värnar andra starkt. Kärleken är en sådan gräns, och i slutändan den egentligen enda riktigt viktiga. I Jeanette Wintersons författarskap finns en obändig tro på kärlek som kraft – en som är långt mäktigare än sekundära saker som i vilken form den uppträder eller vilka komplikationer den för med sig.
Tror man att Wintersons frihetliga, vilda kast mellan tid och rum, mellan olika könsidentiteter, sexuella begär och relationskonsetallationer innebär avsaknad av en stark moral, tar man alltså miste. ”Only love is worth everything”, skriver hon i essän ”Desire”. Hon är den enda författare jag vet som kan skriva en sådan banal utsaga – och förvandla klichén till självklar sanning.
”Ingen upptäckt görs utan risk och det du riskerar avslöjar vad du sätter värde på”, heter det i ”Vintergatan går genom magen” (1997), och det kan sägas vara en typisk grundpelare i Wintersons kärleksmoral. Det citatet får nytt liv i ”Tidsklyftan”, som förutom att vara en modern version av Shakespeares ”En vintersaga”, samtidigt är ett slags ny version av Wintersons egen 90-talsroman. Faktum är att med ”Tidsklyftan” gör Winterson ett slags efterlängtad återkomst till det som både är kärnan i och toppnivån i hennes författarskap; här är en Winterson i högform jag inte sett, med undantag för självbiografin ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” (2012), sedan ”Fyrväktaren” (2005).
Nåväl, Shakespeare har varit död i 400 år och ”Tidsklyftan” är alltså en omdiktning av ”En vintersaga”. Vad kan vi säga om det? Att hans teman är odödliga och att vi gott kan slunga lite tacksamhet några sekler bakåt i tiden, för att romaner som den här kan skrivas tack vare honom. Förutom att den är förlagd till modern tid följer ”Tidsklyftan” rätt troget originalets intrig (kan man inte den förser Winterson läsaren med en sammanfattning som upptakt till sin roman), men den är inte det väsentliga här. Det rör sig om ett drama med svartsjuka och vanföreställningar, som får katastrofala följder – konsekvenser som möjligen enbart tiden och kärleken kan häva.
Jeanette Winterson har tidigare visat – till exempel i ”Tyngd”, en omdiktning av Atlasmyten – hur skicklig hon är på att blåsa nytt, vibrerande liv i gamla klassiska berättelser. Kanske just av anledningen att hon motsätter sig hela idén om berättelsens definitiva slut; ”jag vill berätta historien om igen” lyder mantrat i ”Tyngd”. Så också i ”Tidsklyftan” om än blott mellan raderna. Vad är det för historia som ska berättas om igen?
Den om kärleken givetvis, det är alltid den. Och i den nya romanen allra vackrast fångat i den unge Zels blick på Perdita: ”Gör det bara i all evighet, tänkte han, gör vad du gör i all evighet. Och låt mig finnas med.” Det är kärleken i kamp med tiden och när det är Winterson som håller i pennan – ja, då vet man vem som avgår med segern.