I den moderna populismens tidevarv kan man påminna sig om att historien myllrar av ledare som med folkets hjälp undanröjt sina likar och tillskansat sig mer eller mindre obegränsad makt. En sådan gestalt är Augustus, den förste kejsaren av romerska imperiet, som lade grunden för den långa freden Pax Romana, vidgade rikets gränser och genomdrev moderna reformer av stadslivet. Myntets andra sida berättar istället om en man som inte skydde några medel för att nå sin ställning.
Augustus, eller Gaius Octavius som var hans födelsenamn, var en politiskt begåvning av rang som på schackmanér plockade bort sina fiender från spelplanen; det slutade illa för nästan samtliga av dem.
John Williams version av Augustus pendlar mellan dessa två ytterligheter utan att fästa sig vid någon av dem. Trots allt är det mer än möjligt för en makthavare att rymma både grymhet och progressiva idéer, och låta det senare rättfärdiga det förra. Istället försöker han i brevromanens form återskapa berättelsen om Augustus väg till makten sedd utifrån andra människors perspektiv, vilket i sin blandning av fiktion och historiska källor skapar en nyansrikedom i stil med Hilary Mantels”Wolf Hall”.
John Williams slog igenom postumt med ”Stoner”, en återupptäckt roman som sålde i ofattbara mängder exemplar världen över. Även om ”Augustus”, Williams sista bok, av många ses som hans verkliga mästerverk är det svårare att se hur den skulle kunna få samma genomslag. Som brett upplagda livsberättelser liknar de varandra på ytan, men där ”Stoner” är snävare och mer koncentrerad är ”Augustus” konstruerad av en mängd röster som talar genom brev, dagboksanteckningar och protokoll.
Här får samtidens centrala gestalter återge sin version av epoken efter Julius Caesars död; Marcus Antonius i korrespondens med Octavius, dottern Julia i sina privata anteckningar, Horatius i korrespondens med Maecenas och så vidare. Resultatet är en mångfacetterad och inte alltid samstämmig bild av kejsaren, men genomgående präglad av fascinationen för hans intellekt, hans list och hans undflyende, gåtfulla person.
Det är skickligt gjort – och mycket väl fångat i Ola Nilssons tydliga översättning – även om hoppen i tid kräver uppmärksamhet och en del historiska förkunskaper. I centrum står diktarens roll: kanske en anspelning på Williams själv. Och i bokens slutskede, när Augustus i brev till sin levnadstecknare Nikolaus av Damaskus slutligen själv får komma till tals, tycks det som att romanförfattaren och kejsarens röster sammanfaller i respekt inför svårigheterna att beskriva ett liv.