Den medvetet samhällskritiska romanen har kommit tillbaka och och en av dem som skriver den är Jesper Weithz, formgivare och journalist, för närvarande kulturredaktör på Flamman. Hans debutbok som kom för tre år sen, "Det som inte växer är döende", är en thriller med tydlig sensmoral. Närmare bestämt budskapet att klimatförändringen kommer att drabba också den globalt rörliga elit som fortfarande tror att det bara är att ta för sig. (Inte för inte var Weithz med och startade klimatmagasinet Effekt.)
Också den nya romanen skildrar ett nog så kyligt samhälle, men nu är scenen begränsad till Stockholm och stämningen långt mer vardagsnära – om än inte vardagsrealistisk. Ibland flyter inre och yttre verklighet ihop, ibland finns också inslag av melodram.
Amina och Lollo blir brevvänner i elvaårsåldern och – trots att de bor i var sin förort – så småningom också bästisar. Båda har problem, till stor del symmetriska. Lollo blir mobbad i skolan, Amina vantrivs och börjar skolka. Lollos mamma har ”perioder,” Aminas, som är från Iran, har kommit ensam till Sverige med dottern och kan fortfarande drabbas av hallucinationer om att vara förföljd. Flickorna stöttar varandra, de sover över hos varandra, de följs åt in i vuxenlivet där de båda blir sjuksköterskor på samma sjukhus. Det är först med Aminas förälskelse i en gift överläkare som vänskapen försätts i gungning. I den fackligt medvetna Lollos ögon är det inte bara omoraliskt, utan också – först och främst – ett klassförräderi.
Weithz vill mycket med sin roman. Han klipper fram och tillbaka i tiden, han vill belysa vänskap men också dysfunktionella familjer, rotlöshet, missbruk, rasism och spänningar på arbetsplatser. Han är en driven skribent, från första sidan drar han läsaren med sig, för texten har tempo och flyt. Men efterhand börjar det ändå kännas tunt.
Hur mycket Weithz än strävar med att skriva sinnligt konkret blir de två huvudpersonerna aldrig riktigt påtagliga eller berörande. Det har, tror jag, att göra med att det i varderas liv finns så mycket de inte vill minnas, som de systematiskt förtränger. Därmed får läsaren helt enkelt veta för lite. De medmänniskor som finns eller funnits omkring dem blir aldrig mer än skuggor eller klichéer. Det gäller den man som svikit Lollo, liksom hans dotter som hon hunnit fästa sig vid. Det gäller Aminas mamma och den son Amina känner att hon försummar, men allra mest gäller det den gifte älskaren Johan. Hela det kärleksförhållande som är motor för handlingen ter sig underligt ogripbart och spänningslöst.
Medan debutboken överraskade både vad gällde motiv och intrig är det mesta här redan bekant från tidigare samhällskritisk litteratur. (I och för sig ska det naturligtvis inte vara ett problem att inte skriva enastående originellt. Det är ju inte heller ett problem utan tvärtom intressant att det samtidigt utkommer en annan bok om ett vilset väninnepar, nämligen Linna Johanssons vars namn – Lollo – samtidigt är namnet på en av de två unga kvinnorna.)
Problemet är snarare att Weithz nu inte bara rör sig på en samhällskritisk allmänning, utan också förefaller ha tänkt att det faktum att hans stoff redan är bekant gör att det räcker med att använda situationer och dilemman som triggers. Han har valt att inte gestalta, utan bara omnämna, och sedan låta sina läsare fylla på med vad de redan vet. Men för läsaren blir detta djupt otillfredsställande. Jesper Weithz är fortfarande en intressant författare, men den här boken hade vunnit på mindre bredd och mer fördjupning.