Wallenberg ses i delvis nytt ljus

En dag i början av december 1944 ägde en märklig middagsbjudning rum i Budapest. Värd var den 32-årige arkitekten och affärsmannen Raoul Wallenberg, tillfälligt anställd på den svenska legationen. Främste gäst var den sex år äldre SS-officeren Adolf Eichmann. Som måltid betraktad var middagen en framgång och gästen tackade artigt när han gick. Konversationen hade däremot varit hård. Eichmanns uppgift var att förinta samtliga judar i Europa och Wallenbergs att söka rädda så många judar i Ungern som möjligt. Om man går händelserna i förväg kan man notera att Wallenberg dog, sannolikt förgiftad i ett sovjetiskt fängelse sommaren 1947, och att Eichmann avrättades av israeliska myndigheter våren 1962.

Om mötet berättas i två omfångsrika nya böcker, båda med Raoul Wallenberg som huvudperson. Författare till den ena är Bengt Jangfeldt, docent i slaviska språk, känd som författare till flera goda biografier. Den andra har skrivits av Ingrid Carlberg, erfaren journalist och verksam författare inom skilda områden. För en bok om medicinering och sjukdomar blev hon 2010 medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Jag vill erkänna att jag känt mig närmast bedövad av uppgiften att presentera dessa böcker för läsarna. Ödet Raoul Wallenberg skakar alltid om själen, men dessutom måste jag fråga mig om jag på kort tid och knappt utrymme kan göra författarna rättvisa. Båda är noggranna när det gäller behandlingen av källmaterialet, de är goda stilister och starkt engagerade i ämnet. Kanske är Jangfeldt mera sparsmakad och koncentrerad, när det gäller fakta. Han ger också, vilket redan framgått i pressen, nya uppgifter om det guld som Raoul skulle ha medfört i sin bil vid avfärden från Budapest och vilken roll detta kunde ha spelat.

Ingrid Carlberg presenterar en tydligare överblick över de svenska och europeiska miljöer, där dramat utspelade sig. Hon ger träffsäkra, ofta roande notiser om livet i Sverige under krigsåren. Hon anknyter också till nutiden genom intervjuer och besök på olika platser av intresse. Min slutsats blir att båda böckerna varmt rekommenderas.

Vissa fakta är nog redan kända av intresserade. Vi vet att Raoul Wallenberg, född 1912, fick utbildning i USA under mellankrigstiden och att han efter återkomsten till Sverige som medlem av en förmögen familj förde en visserligen behaglig men också trevande tillvaro som affärsman. Som andra svenska män inkallades han ofta. Sin rätta plats fann han, när han genom ungerska affärskontakter och med hjälp av en amerikansk flyktingorganisation sommaren 1944 kunde resa till Budapest, formellt som legationsmedlem. På hans enorma uppfinningsrikedom och flexibilitet när det gällde skyddspass och andra utvägar för att rädda judar ges många exempel hos Jangfeldt och Carlberg.

Wallenberglitteraturen är redan rik, men först med dessa böcker förs läsaren in i en verklig diskussion om hur ”Wallenberg-affären” sköttes av myndigheter och enskilda i Sverige och Sovjetunionen samt hur den påverkade relationerna mellan de båda länderna. Det är en historia nära nog utan hjältar.

Ett faktum är att Raoul själv överlämnade sig till ryssarna i Budapest. Enligt Jangfeldt var det ”blåögt av honom att tro att han skulle mötas med öppna armar av företrädarna för en kommunistisk diktatur”. Men, fortsätter han, han hade ju inget annat att göra, att stanna kvar hos tyskarna hade varit minst lika farligt. Han klandrar också medlemmar av familjen Wallenberg för passivitet. Marcus hade goda kontakter med sovjetambassadören Alexandra Kollontay i Stockholm och hade kunnat utöva påtryckningar.

Mycket tydlig är Carlberg i kapitlet ”En svensk och en sovjetisk mur att forcera”. En yngre diplomat, Per Anger, som varit med i Budapest, hade av UD utsetts till handläggare av ”Wallenbergärendet”. Han var övertygad om att Raoul fanns i Moskva. Men då han fann det omöjligt att vinna gehör hos Östen Undén, trots att han hänvisade till att andra länder lyckats få loss sina medborgare på diplomatisk väg, avsade han sig uppdraget 1951. Raoul var då redan död sedan fyra år tillbaka, sannolikt förgiftad i Lefortovofängelset, vilket ju ingen svensk kunde veta. Undéns roll i sammanhanget präglas av vad som kan kallas likgiltighet, för att inte säga cynism. Andra insatser från våra tongivande diplomater och politiker var halvhjärtade.

De kämpande i ärendet återfanns i andra svenska kretsar, främst naturligtvis hos Raouls föräldrar, Maj och Fredrik von Dardel, liksom hos ännu levande systern Nina Lagergren. I mars 1956 skrev Maj och Fredrik i ett brev till sonen, att det fanns ett rum åt honom, när han, som de trodde, skulle återvända i sällskap med statsminister Erlander.

Den 4 augusti 2012 skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år. Mången hundraåring är vid god vigör och låter sig intervjuas i pressen. Wallenberg är död men lever genom sitt budskap till oss alla: Sök så gott du kan att motstå ondskan, var du än finner den.