Vykort från Italiens sotsvarta baksida

Det unga stjärnskottet Silvia Avallones debutroman Stål, som vunnit prestigepriser, översatts till många språk och debatterats flitigt de senaste åren, har av kritiker ansetts onödigt hopplös i sin dystopiska skildring av ett Italien på ruinens brant – politiskt, ekonomiskt och, som en följd av det, också moraliskt.

Det handlar om bästa vännerna Francesca och Anna, två flickor i tretton-, fjortonårsåldern som längtar bort från betongbostäder och lika fattiga som trasiga hemförhållanden. De äger inte mycket, men något viktigt: utseendet och den sexuella dragningskraften. I den av Berlusconi framspunna italienska drömmen kan det räcka långt – om man inte blir på smällen, vill säga.

Således utnyttjar de sina kroppar, som trots att de knappt lämnat barnstadiets oformlighet börjat tilldra sig såväl oblyga blickar som kommentarer av män i alla åldrar. Således spelar de ett erotiskt spel med varandra vid badrumsfönstret hemma hos Anna, fullt öppet för insyn. Således hoppas Francesca på en framtid som lättklädd dansös i ett tv-program.

Men kanske hjälper inte ens skönheten. Det sociala arvet tynger, eller snarare – bankas in. Om Anna har det svårt med sin pappa, intrasslad i maffiaaffärer, så har Francesca det ännu värre med sin, som när han inte arbetar på stålverket Lucchini låter sin uppgivenhet och håglöshet få utlopp i en eskalerande misshandel av familjen.

Bakom männen, vid spisen, framför tv:n, med tvättkorgarna och de obetalda räkningarna i händerna, finns mammorna, maktlösa och underkuvade till självhat och tystnad.

Det är knappast någon tillfällighet att Silvia Avallone valt att placera det fiktiva Via Stalingrado i Toscana, själva symbolen för det vykorts-Italien som omvärlden aldrig tycks vilja sluta exotisera. Stål är också ett vykort, ett svart, skrivet i ilska över vad Italien blivit.

Men där finns också hela tiden en påtaglig kärlek till människorna som tvingas leva på baksidan, vilket gör det svårt att förstå kritiken mot romanens påstådda hopplöshet.

Kärleken i porträttet av de två flickorna och deras djupa, med sexuella dimensioner laddade vänskap, är djupt medkännande och hoppfullt. Och framför allt: Silvia Avallones fantastiska stålbad till debut, skriven på ett kreativt och lätt magiskt språk, vill förändring.

Om det inte ger några lösningar så är det för att lämna utrymme åt läsaren. Liksom Brecht har författaren insett att progressiv litteratur måste skildra de nedtryckta innan den politiska medvetenheten om tingens ordning och insikten om förändringens möjlighet nått dem.

Det är inte människorna i litteraturen som ska förändra samhället, utan vi.

Och precis som Brecht bryter Avallone därför vid väl valda tillfällen den täta och initierade illusionen genom att distansera sig ifrån huvudpersonerna, syna dem utifrån och därigenom poängtera fiktionen. Så påminns vi om djupperspektivet: Det finns orsaker till ungdomarnas höglösa knarkande, till att stålfabriken tillåts sluka eller knäcka sina arbetare, till att kvinnorna trycks ned.

Och det finns möjliga lösningar.