Vuxenvärlden genom barnaögon

Till en början ter det sig som ett helt vanligt sommarlov, det som Jonas Brun beskriver i sin i dag utkomna debutroman, Den andra tiden. En liten pojke, Fredrik, reser till mormors hus på landet tillsammans med sin mamma. Mormor luktar visserligen av gammal mjölk och har en massa löst skinn hängande på armarna, men hon lagar goda pannkakor och det finns en sjö i närheten av hennes hus. Och dagarna hos henne är soldränkta och getingsurrande, fulla av knastrande grusgångar, surbeska klarbär, filmjölk på blåblommiga tallrikar och solsveda på bryggans varma plankor.Inget vanligt sommarlovMan behöver emellertid inte läsa många sidor innan man inser att detta trots allt inte är ett sommarlov vilket som helst, och att mamman och pojken inte enbart har kommit till mormor för att sola och bada. Mamman har ett svartnat blåmärke på ena armen, och i stället för att komma och äta pannkakor med mormor och Fredrik ligger hon hopkurad i sitt nattlinne inne i kammaren med neddragna rullgardiner. Vissa dagar tränger hulkande gråtljud genom dörren. Mormor säger att mamman "känner sig trött", men Fredrik förstår ju att det är något annat, något som har med pappa att göra.Den andra tiden är en tunn och fragmentarisk liten roman, i avsaknad av någon egentlig handling, ändå är det en berättelse som får ett överraskande djup. Jonas Brun arbetar med antydningar och nyanser och laddar till synes enkla bilder med sammansatta händelseförlopp och känslor. I ett enda svartnat blåmärke på en kvinnas arm ryms till exempel ett helt förhållande, med alla de intrikata och destruktiva vindlingarna som leder fram till en separation. Samma blåmärke berättar också om barnets utsatthet och otrygghet, dess splittring mellan motstridiga lojaliteter.Skilsmässans efterdyningarSamtidigt som Den andra tiden är en inkännande skildring av ett barns försök att förstå och bemästra en föränderlig omvärld är det en avskalad beskrivning av en skilsmässas efterdyningar. I barnets allvarliga, registrerande blick uppenbaras vuxenvärldens hela komplexitet och absurditet, utan att kommenteras eller analyseras. Trots att Jonas Brunt inte med ett ord avslöjar vad pojken tänker förstår man att han begriper mer än vad man tror. Inte minst visas det i det återkommande motivet med pappans skjorta. Den har av misstag hamnat bland de kläder som mamman packat ned, och när Fredrik upptäcker det smusslar han, i ett utslag av solidaritet med henne, förskräckt undan den och gömmer den under sängen. Där ligger den sedan i dammet, kurande som ett monster i skuggorna, men Fred­rik kan inte låta bli att då och då krypa in och lukta på den.Ibland blir det hela lite övertydligt, men en scen som fint fångar pojkens ambivalenta känslor är när han klipper bort skjortmanschetten och pular in den i lastrummet på den lilla leksaksbåten som han alltid bär med sig ishortsfickan.Svarta bråddjupStark är också skildringen av de katastrofer som plötsligt öppnar sig som svarta bråddjup i den somriga idyllen. En dag ser Fredrik ett tåg spåra ur på järnvägen vid mormoderns hus. Vagnarna välter och trädgården blir full av skadade passagerare som jämrar sig och blöder. En annan gång slår en blixt ned och får huset att fatta eld, och under en resa till Danmark blir solen plötsligt så het och vitglödgad att alla växter skrumpnar, havet torkar ut och asfalten smälter och rinner i bubblande floder mot havet. Vackrast är dock den surrealistiska beskrivningen av hur lupinerna i trädgården en dag börjar växa okontrollerat. De formligen väller upp ur marken och slingrar sig med ormande rörelser runt lönnarna som brakar i marken i skurar av bark och flisor. Blommor stora som traktordäck slår ut överallt i trädgården och gigantiska lianer klättrar upp för husväggarna och ned genom skorstenen, fyller huset och slår ut fönstren inifrån.Barnets insiktI dessa apokalyptiska fantasier kan man urskilja barnets brådmogna insikt om de destruktiva krafter som hela tiden lurar i vardagens utkanter, det kaos och den förödelse som i varje stund hotar att slå sönder tillvaron. Det är en effektiv bild av hur pojken upplevt föräldrarnas skilsmässa.De hallucinatoriska mellanspelen utgör för övrigt ett välbehövligt inslag i en berättelse vars sensuella realism emellanåt riskerar att kännas daterad. Även om Jonas Brun sannolikt har en liten bit kvar innan han förmår infria de löften som finns i Den andra tiden är det en övertygande debut.