Vreden kan förändra världen

Författaren Susanna Alakoski har skrivit en debattbok om fattigdomens Sverige. John Sjögren läser och fylls av helig vrede.

Susanna Alakoski.

Susanna Alakoski.

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Litteratur2012-10-26 08:12
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En av årets mest hätska kulturdebatter, den om klasshatet, byggde egentligen på ett slags begreppsförvirring. För det som i skönlitterära skildringar av fattigdom lätt uppfattas som hat, handlar snarare om en gestaltad vrede över en vriden människosyn. Och det är en himmelsvid skillnad mellan hat och vrede. Hat är en destruktiv och förintande kraft. Hatet förtär den hatande. Av hat kan man inte bygga ett nytt samhälle. Vreden, däremot, är en kreativ och transformativ kraft. Vreden väcker den vredgade. Vreden kan förändra världen. Ja, vreden är egentligen hatets motsats. Ty vredens sanna bränsle är kärleken - kärleken och respekten för människans okränkbara värde. Det är när detta värde devalveras, när människan förnedras och förtingligas, som den heliga vreden tänds i den älskandes hjärta.

Att läsa Susanna Alakoskis nya bok Oktober i fattigsverige får lätt den där vreden att väckas. Det är en dagbok där Alakoski återvänder till den miljö, Ystads svinalängor, som känns igen från den succéartade debuten. Med hjälp av socialtjänstens journalanteckningar försöker Alakoski närma sig sin uppväxt, minnas och förstå sin och sin familjs historia. Mest av allt går Alakoski omkring och funderar, vänder och vrider på det ämne som aldrig upphör att äta henne - fattigdomen. Vad gör den med människan? Vad kan vi göra åt den? Varför vägrar vi att se den?

Alakoski, som har egna erfarenheter av fattigdom men också yrkeserfarenhet som socialarbetare, skriver således initierat och djupt personligt om ämnet. Boken är angelägen läsning av en rad olika anledningar (den borde bli obligatorisk läsning på samtliga socionomutbildningar i landet). Jag läser den dock främst som en uppvärdering och ett erkännande av socialarbetarens betydelse. Denna förtalade, ibland rent av medialt förföljda, men för ett fungerande samhälle livsviktiga yrkesgrupp, som endast får uppmärksamhet när något gått galet, aldrig när saker faktiskt fungerar. Jag ska väl erkänna att jag är aningen jävig i frågan, då jag råkar vara gift med en socialarbetare. Men det gör också att jag vet något om yrkesgruppens arbetssituation, om den enorma arbetsbördan, om de på tok för snåla resurserna, om hur stort behovet av en fungerande socialtjänst faktiskt är. Jag vet att det är som Alakoski skriver, att "samhällets brister hamnar i socialsekreterarnas knän", att om man "fiser i riksdagen så känner man doften på socialkontoret på morgonen".

Det som skrämmer mig allra mest i boken är dock de tendenser Alakoski beskriver av att avpolitisera och i stället psykologisera fattigdomen. I dag ska man ju helst, möjligtvis med lite stöd från en coach, hjälpa sig själv. Som om sociala problem mest skulle vara en fråga om inställning, som om fattigdomen skulle kunna botas med lite KBT och en släng positivt tänkande. Är det dit vår förenklade självhjälpskultur tagit oss, då finns all anledning att vara heligt vred.

Litteratur

Susanna Alakoski
Oktober i fattigsverige
Dagbok
Albert Bonniers förlag