Den ensamma mannen med sin lätt alienerade – som om han befann sig inuti en bubbla – blick på världen är ett välanvänt litterärt tema. Ayi Kwei Armahs debutroman ”De vackra är ännu inte födda” från 1968, har ibland jämförts med Albert Camus ”Främlingen”, och det är lätt att förstå varför: de har den solitära, iakttagande, av sitt eget moralsystem styrda huvudpersonen gemensamt. Men i egenskap av uppenbar allegori har Armahs roman egentligen mer gemensamt med Camus ”Pesten” – om det nu är hans författarskap vi jämför med.
Det är i mitten av 1960-talet i Ghana. Landet har nyligen blivit självständigt, och i denna nyvunna frihet växer korruption, girighet och militärt diktatorskap vilt. Mannen, som den namnlöse protagonisten genomgående kallas, arbetar som tjänsteman vid järnvägen, har fru och barn, och klarar sig hyfsat trots små tillgångar och kärvt politiskt läge.
Tillståndet i Ghana skildrar Armah med sin effektivt övertydliga allegori: han dränker landet i träck. Överallt avföring och andra kroppsvätskor, stanken osar utmed sidorna. Mitt i alltihop står Mannen och försöker – krampaktigt – hålla sig ren.
Han vägrar att ta emot mutor, han säger nej till korruptionen i ett land där alla andra säger ja. Hans ensamhet är resultatet av hans envetna moral, och den letar sig också innanför hemmets väggar. Hustrun, som drömmer om att ha det som andra har, visar sitt uppenbara missnöje. Svärmodern är direkt föraktfull. Kollegor och vänner ifrågasätter hans hårdnackade attityd. Att göra det rätta är lätt när man har många med sig, men att göra det rätta när man är ensam om det är ofta synonymt med att göra fel i omvärldens ögon.
Mannen får mig att tänka på den lika namnlösa, jagberättande mannen i Nthikeng Mohleles ”Joburg blues”, som nyss kom på svenska och som skildrar Sydafrikas omvandlingar under de senaste decennierna, filtrerat genom den enstörige mannens blick.
Men om huvudpersonen i Mohleles roman mot alla odds genomsyras av en naiv optimism, är Armahs man hans negativa spegelbild: den existentiella ångest han upplever är starkt pessimistiskt färgad. Hans tankevärld är kontemplationer över alltings inneboende meningslöshet, där han vadar längs skitindränkta gator – bildligt och bokstavligt:
”(…) när hela världen runtom honom aldrig tröttnade på att säga att det bara finns två slags människor som tar sin tillflykt till hederligheten – de fega och de dåraktiga? Mycket ofta nedtyngdes han nu för tiden av den förtvivlade, vanmäktiga känslan att han helt enkelt inte var en av dessa, utan en hopplös kombination av dem båda.”
Vanmakten är kompakt i ”De vackra är ännu inte födda”, även om titeln i sig bär på ett litet envist hopp om att en annan värld trots allt är möjlig.
Som alla goda romaner – och dit hör definitivt ”De vackra är ännu inte födda” – bjuder Armahs på en mängd möjliga läsarter, vilket också påpekas i Leif Lorentzons informativa men tyvärr snustorra förord. Hans text hade passat bättre som det efterord till vilket man gå för att jämföra sin egen läsning med andra tänkbara, men som lockande väg in i Ayi Kwei Armahs roman gör den sig sämre. Det pedagogiskt akademiska upplägget ger ingen hint om vitaliteten i Armahs prosa och – vad värre är – det väcker ingen läslust. Och ”De vackra är ännu inte födda” är en roman som förtjänar förväntansfulla läsare.