Vitalt om vankelmodig kärlek

Omslagsbilden, signerad Lennart Nilsson, är alldeles underbar! En avspänd filmmaestro vilande i gröngräset, och en flickaktig pianovirtuos med glada ögon och glada läppar. Slutet av femtiotalet, Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Allt är ro, stilla glädje.
Vart tog all denna kärlek vägen?, frågar sig Käbi Laretei. Säkert undrade Bergman också. Själv sa han till henne att han bränt alla personliga brev, däribland hennes. Men de fanns - de återfanns 2008 i en gammal läderportfölj i en garderob på Fårö. Boken bygger alltså på bådas brev och på Käbi Lareteis "Svarta dagbok" från 1962.

Som i så många brevsamtal av det här slaget växlar ständigt innehåll och tonfall, från högstämd och lyckofylld kärleksförklaring till mörk och hopplös förtvivlan. Hennes tidiga brev avspeglar en vacklan: hon vill komma nära, men törs inte riktigt. Hon vill absolut inte säga du till honom - men växlar ändå ständigt mellan du och ni.
Först i januari 1958 vet hon lite mer om Ingmar Bergman, tycker hon själv: "Jag visste inte att ni hade varit gift 3 ggr och inte heller att ni nu lever med Bibi Andersson." I Käbi Lareteis brev finns en påtaglig längtan efter en gemenskap med "regissörn", som hon någon gång kallar honom. Samtidigt skriver hon ofta att hon är "svår att leva med".

Samtidigt skriver Ingmar i ett av sina finaste brev: "Du vet att jag längtar efter allt detta nya som jag är så rädd för." Nog uppvisar båda ett visst vankelmod. Käbi resonerar och kan plötsligt tappa tron: "Är nånting sönder mellan Immi [Ingmar] och mig, och är det denna dunkla känsla som tynger mig". Nog handlar mycket hos henne om vankelmod.

Bergmans brev är rakare, mer passionerade i ordvalet - och med ett slags professionell dramaturgi! "Eftersom du bevisligen är min första kvinna är det rimligt att jag skriker efter dig, att jag sträcker mig efter dig. Och jag säger detta ideligen: Jag älskar dig." "Du är min första och enda hustru. Vad är ett äktenskap om inte detta mellan dig och mig."
Julen 1960 skriver "Immi" (ett av Ingmars smeknamn) en sorglustig parafras på Staffan var en stalledräng. "Inga klappar köpte han/Låg i sängen hela dan!" Och det är hon som får klara allt - till och med köpa klappen åt sig själv. Men han försöker också lägga band på sina "tillfälliga och bagatellartade fobier: svartsjukan till exempel, misstänksamheten, missundsamheten och så vidare".

Käbi Laretei konstaterar i januari 1962 att hennes världar inte går ihop. Maken Ingmar på ett håll, dottern Linda hos mormor på ett annat, och själv är hon i Milano. Samtidigt gläds och förundras hon över den mognad och harmoni som Ingmar visar nu. De väntar barn (Daniel). Kan barnet vara orsaken? Deras dagliga brev visar "allt djupare samhörighet, värme, förståelse och kärlek", skriver Käbi Laretei.
I tio år varade deras äktenskap. Nu är Ingmar Bergman borta, deras son Daniel var med vid bouppteckningen på Hammars hösten 2008. 260 brev, ofta riktigt långa, från Käbi till Ingmar, kunde han återlämna till avsändaren. Det måste ha känts märkligt att se och återuppleva allt detta efter så många år. Med tiden blev de ju mycket goda vänner, en vänskap som hölls levande och med möten på Fårö ända till Bergmans död.

Käbi Laretei är en av dem som "alltid har funnits". Men trots att nytagna bilder uppvisar en mycket ungdomlig artist fyller hon ändå 87 år i juli. Det är en prestation att vid dessa år skriva som hon gör! Vitalt, engagerande, med en vilja att visa: "så här var det!".
Hennes senaste lilla bok är ett slags vitbok. Hon skriver oss inte på näsan vad vi ska tycka, utan återger det nyss gångna nuet med en avklarnad klokhet. Man ska gärna läsa om boken! Den är bara på 117 sidor, och omläsningar öppnar för att man förstår mer och mer.
Vart tog den vägen är författarens fråga som boken om deras kärlek kretsar kring, och kanske blev Ingmars hantering av sin film Tystaden en vattendelare i deras relation. När sonen var fem år skildes de. Samma år, 1962, skrev Ingmar i ett brev till hustrun: "Filmen ska emellertid inte bli av förrän jag lagt manuskriptet i Käbis händer. Käbi har läst det och förstått och sagt: 'Ja detta ska göras.' Eller: 'Vi ska inte göra detta, min Immi' ".
Nu blev det inte så. "Filmen gjorde han, och jag undrar om inte detta var början till vår splittring", skriver Käbi Laretei. Kanske är det som i Strindbergs Ett drömspel att även den uthålligaste kärlek nöts ner till sist.

Vitalt om vankelmodig kärlek

Käbi Lareteis senaste bok ägnas helt kärleken mellan henne och Ingmar Bergman och den sorgsna frågan: Vart tog den vägen? Hon skriver oss inte på näsan vad vi ska tycka, utan återger det nyss gångna nuet med en avklarnad klokhet, konstaterar Gunnar Olsson.