Det är inte ofta pjäsmanus ges ut av stora förlag, sällan över huvud taget trycks de i bok. Men det är klart att när det gäller ett så vitalt författarskap som Sara Stridsbergs är det förstås svårt att låta bli.
Medealand och andra pjäser innehåller tre inte alldeles färska manus, två av dem har spelats på Dramaten under 00-talet. Ett tredje, Dissekering av ett snöfall, kommer att ha premiär under 2012.
Pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika, som ingår i volymen, är trots att den spelades på Dramaten 2006 den mest aktuella av de tre. Den skildrar delar av den amerikanska författaren Valerie Solanas liv. Hon är döende och hon drömmer. Det handlar om hennes uppväxt, samtal med psykolog och hennes studier. Under några partier är man i det rum där hon dör och där finns bland andra en forskarstuderade som skriver en avhandling om henne. Förutom att pjäsen är en presentation av Valerie Solanas biografi är det också en utredning om vad egentligen hennes väl omtalade Scummanifest betyder och varför hon skrev det.
Pjäsen är högaktuell och borde sättas upp omedelbart igen. Just för att den kommenterar Scummanifestet. I november blev det ett oerhört fokus på Turteatern i Stockholm och deras dramatisering av manifestet. Någon mordhotade gruppen för att Scum är en förkortning för Society for cutting up men. Bokstavligt sett är manifestet ett argument för utplånandet av män. Men upprördheten är lika befängd som att en föräldraförening skulle mordhota en uppsättning av Kung Oidipus eller Elektra.
Visst finns det anledning att bli provocerad av manifestet. En anledning till att det skrevs är att det ska provocera men det finns ingen enkel läsning av det. I den efterföljande debatten har det förts fram att om männen i manifestet bytts ut mot kvinnor eller någon annan grupp så skulle ingen tillåta texten. Men det är faktiskt mer problematiskt än så. Det ska behandlas på ett intellektuellt sätt och inte med förlegade gamla uppfostringsmetoders bestraffningsideologi.
Det finns inget svar på vad manifestet betyder. Sara Stridsbergs pjäs om Valerie Solanas försöker reda ut på vem denna märkliga person var. Trots att visionen i manifestet har en del våld i sig är Valerie Solanas i Stridsbergs pjäs inte en endimensionell provokatör. Scummanifestet är skrivet av en litterär begåvning, svårt utsatt i sin barndom, en som finansierat sina studier med prostitution. Manifestet är en fantasi i vilken författaren frigör sig från sin egen utsatthet, en övertro på kvinnligheten: att den kan reproducera sig utan män, det kan vara en ironi. Stridsberg finner inte heller några enkla svar om Scummanifestet. Men det går att säga att det inte fanns någon organiserad sammanslutning, ingen grupp av kvinnor som skulle skära upp män. Däremot vet vi att väldigt många kvinnor i den här världen är utsatta av män, inte alltid fysiskt utan också strukturellt.
Det som problematiserar Solanas verk är att hon 1968 försökte mörda konstnären Andy Warhol. Stridsbergs pjäs handlar också om rättegången mot henne för det brottet. Här finns också en drömscen när Solanas – ofattbart för alla hennes vänner som i den fiktiva situationen ser på – skjuter Warhol. Man kan knappast förstå mordförsöket som ett försök att genomföra det som stod skrivet i manifestet.
Steve Sem-Sandberg skriver i ett välformulerat efterord till Stridsbergs bok att Solanas vill bli fri, men rörelsen mot friheten gör henne ännu mer fast i det hon försöker att befria sig ifrån. Jag vill här understryka att de tre dramernas huvudpersoner är på olika sätt bundna i patriarkala strukturer. Tydligast blir det i Dissekering av ett snöfall. Här har Stridsberg lånat drottning Kristinas biografiska fakta. Utifrån dem berättar hon en historia om makt. Huvudpersonens påtvingade plats i en ordning som hon inte ville delta i är inte bara en berättelse om en kungafamilj. Den är en tydlig bild för hur fast kvinnan och ytterst människan är i opåverkbara strukturer. Stridsberg ger en väl fungerande dimension av ett välgenomkorsat ämne, det är inte första gången drottning Kristina omskrivs – här är hon fiktionaliserad till namnet Konungaflickan.
I Medealand omdiktar Stridsberg Euripides Medea. Medea blir tydlig i nutid för att hon är en flykting som gift sig med en man från det land hon flytt till. Hon bygger sin nya tillvaro på Jason. När han förskjuter henne tycker han att hon ska förstå honom och lugnt acceptera läget. Hon ska inse att hon var extremt svår att leva med. Det komplicerade i det hela är att Jason på ett plan fortfarande gör anspråk att ha tillgång till henne.
Den maktanalys dessa tre dramer tycks ha gemensam är att den som har makten inte ser de strukturer den bygger upp. Den är blind och oförstående för de verkningar den har på dem som inte kontrollerar reglerna. Hos Stridsberg är det främst kvinnor som står i centrum, men vem som helst med lite fantasi kan omvandla huvudpersonerna till vilka förtryckta som helst, oberoende av kön. Stridsbergs dramer slår inte fast, det är inte tendensiösa pamfletter: de iakttar och berättar utan att ta ställning. De är forskande och lämnar inga enkla svar. Detta gör hennes författarskap till ett av det mest oumbärliga och aktuella i den nutida svenska litteraturen.