Med skrönan Slut på kritan introducerades den kongolesiske författaren Alain 
Mabanckous författarskap i Sverige för ett par år sedan. Vid ett cafébord berättar Spruckna glaset om sin by och dess människor för barägaren Envisa snigeln.
Det är också Envisa snigeln som i Mabanckous berättelse Ett piggsvins memoarer spelar en viktig roll som sin nu avlidne vän Spruckna glasets ”testamentesexekutor” som tillställer förlaget ett upphittat manus där Spruckna glaset fortsätter sin berättelse.
Till sin struktur bygger berättelsen på den afrikanska myten/fabeln om att varje människa har en dubbelgångare i form av ett djur. I Ett piggsvins memoarer är det skurken Kibandi som efter sin död får sina gärningar granskade av piggsvinet som varit hans dubbelgångare och aktör i utförandet av hans många illgärningar. Bland vilka ”ätandet”, det vill säga dödandet av för Kibandi misshagliga personer hört till dagordningen.
För att förstå Mabanckous briljant skrivna piggsvinsmemoarer är det nödvändigt att känna till denna berättarstruktur. Vid läsningen ger man sig dock den drastiska, dråpliga, lärda och humoristiska berättelsen i våld. Sittande under sitt älskade baobabträd delger piggsvinet läsaren händelserna i Kibandis liv och beskriver målande sin egen roll när han på sin uppdragsgivares order avfyrat sina dödliga taggar mot utvalda offer.
Berättarformen ger Mabanckou många möjligheter att på ett otvunget och fritt sätt kommentera inte minst västvärldens (läs: de vitas) seder och vanor, ofta ställda mot den afrikanska verkligheten.
För piggsvinet är de kongolesiska myterna alldeles naturliga, medan de vitas egendomligheter roar, oroar och förbluffar honom. Så kan författaren säga sitt om det som kallas ”den sällsammaste berättelsen”, det vill säga den kristna läran om hur Gud skapade människan. Eller förmedla sin förvåning över historien om ”en mystisk typ, ett slags karismatisk kringvandrare, Guds son”.
Om allt detta läser piggsvinet (för i denna fabelvärld kan ett piggsvin givetvis läsa) i den så kallade Gudsboken.
Men det är inte bara religionen i kristen tappning som med humor och ironi kläs av i Mabanckous berättelse. Den västerländska vetenskapen är ett tacksamt objekt för hans skoningslösa ironi. Särskilt rolig är historien om de vita etnologer som kommer på besök till den kongolesiska byn för att undersöka myten om att en avliden kan peka ut sin baneman och som själva handgripligt får pröva på den afrikanska ”sanningen”. Samtidigt förmedlas en frän kritik mot avarter av afrikanskt hämndtänkande.
Liksom i den förra boken bjuder litteraturprofessorn Mabanckou också den här gången på mängder av litterära referenser, såväl uttalade som i undertexten. Och den egna verksamheten och den bokliga bildningen över huvud taget får också sin rejäla dos av hans beska ironi. Här passar författaren också på att leverera ett slags litterärt credo, lagt i Envisa snigelns mun.
För Ett piggsvins memoarer belönades Mabanckou med Prix Renaudot i Frankrike; det är inte utan att man som läsare förstår motiveringen.
Alain Mabanckou har en alldeles egen berättarröst som man gärna lyssnar till.