"Virginia Woolfs essäproduktion var oändligt stor"

Virginia Woolf var essäns mästare. Hennes feministiska Ett eget rum och den feministisk-pacifistiska Three guineas hör till hennes bäst ihågkomna såsom två av 1900-talets absoluta klassiker inom genren. Hennes essäproduktion var dock oändligt mycket större; hon skrev om allt från konsten att läsa en bok till hälsa och sjukdom, kända historiska gestalter, den elisabetanska teatern, kvinnliga författarskap och vidare till Londons pulserande storstadsliv. I samma serie som hennes tidigare utgivna Londonessäer finns nu samlingen Kvinnor, ett urval om sexton ur Woolfs många betraktelser över kvinnors liv och framstående historiska personligheter.

De korta prosastyckena glöder av både berättarlust och socialt engagemang. I de två första, om yrken för kvinnor respektive om arbetskvinnornas gille, skriver Woolf om sina egna yrkeserfarenheter och om arbetarkvinnornas hårda verklighet. I det okonstlade men fängslande tilltalet skymtar den flitiga föredragshållaren Woolf. I hennes medvetenhet om sitt privilegierade medelklassliv går det att skönja den före detta läraren vid en aftonskola för fattiga. I essäerna om intressanta historiska kulturpersonligheter tycks hon i stället släppa loss berättarlustan. En gång kända namn som hertiginnan av Newcastle eller Mme de Sévigné står sida vid sida med sådana i dag helt anonyma gestalter som Sara Coleridge, Geraldine Jewsbury eller Selina Trimmer. De får liv i de personligt berättade historierna om och kring litteratur, poesi och den av kvinnor odlade brevkonsten. I dag förstår vi knappast den politiska laddningen i Woolfs sätt att, i dubbel bemärkelse, skriva om litteraturhistoria. Ett halvt sekel före andra vågens kvinnorörelse vände hon på perspektivet och visade på skrivande kvinnors strategier i en tid då författaryrket nästan enbart associerades med män.

Själv hade jag hellre sett en volym med antingen de utpräglat litteraturhistoriska essäerna eller de kvinnohistoriska, alternativt de rent feministiska. Nu är spännvidden i fråga om teman desto större, på bekostnad av viss spretighet: från kvinnogillen till Mary Wollstonecraft och vidare till Woolfs mormors syster, den berömda fotografen Julia Margaret Cameron. Kvinnor är icke desto mindre en läsvärd volym, även tack vare idéhistorikern Elisabeth Manséns förord och Maria Greens utförliga kommentarer. Att formgivningen som så ofta hos Ellerströms är rent ögongodis gör essäsamlingen desto mer begärlig att läsa.