Vinterkriget från nytt håll

Den ryske kompositören Dmitrij Sjostakovitj (1906 - 1975) har blivit mycket uppskattad både av musikkännarna och konsertpubliken. Ett av hans verk torde dock, av lättförklarliga skäl, ha fallit i glömska. Det hette En svit över finska teman och tillkom i december 1939. Bakgrunden var följande. Sovjet hade angripit Finland 30 november och den ryska ledningen var så segerviss att den planerade ett inmarsch i Helsingfors till Stalins födelsedag, som inföll den 21 december. Röda arméns musikkår skulle då tåga genom gatorna spelande Sjostakovitjs svit, påhejad av lyckliga finländare, som äntligen befriats. Parentetiskt kan nämnas att kompositören knappast ville vidkännas faderskapet till sviten, uruppförd först 2002.

Den som berättat härom är Robert Edwards i boken om Finska vinterkriget. Förlaget Forum meddelar att författaren varit börsmäklare, bland annat på Wall Street, samt skribent i en tidning som sysslar med motorsport. Med tanke på denna för en historieskrivare något ovanliga bakgrund måste det konstateras att han väl har klarat den uppgift som han förelagt sig denna gång.

Det kan vara lämpligt att erinra om vad som skedde. Andra världskriget utbröt i början av september 1939 och genom den pakt som Hitler och Stalin slutit några dagar före krigsutbrottet var tyskar och ryssar således allierade denna höst. Polen delades snabbt upp och de baltiska staterna kom under sovjetisk överhöghet. Under tiden gick striderna i väster på sparlåga. Det enda fullskaliga kriget i slutet av 1939 och början av 1940 fördes således i Finland; därför ådrog det sig särskild uppmärksamhet både i Europa och USA.
Förhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen hade pågått under höstmånaderna. Men finländarna ansåg sig inte kunna godta de krav som ställdes och följden blev det ryska angreppet 30 november. Sovjetledningen gjorde sig emellertid skyldig till ett svårt diplomatiskt felgrepp i början. Radio Moskva kunde nämligen 1 december meddela att "Folkrepubliken Finland" inrättats och att Sovjet hade inlett fruktbara förhandlingar med dess president Otto Ville Kuusinen. Regeringssäte var (tills vidare) Terijoki, en liten badort nära ryska gränsen. Kuusinen var sedan länge bosatt i Sovjet och inte ens de forna "röda kamraterna" i Finland hade, som ryssarna nog inbillat sig, numera något förtroende för honom Terijoki-regeringen väckte löje i hela omvärlden och i ljuset av detta får man betrakta Sjostakovitj-historien.
De ovanligt kalla månaderna december 1939 och januari 1940 präglades av Finlands sega motstånd men också av landets oväntade segrar. Från den 1 februari tog emellertid kriget en ny vändning. Röda armén hade nu omorganiserats och kunde, i kraft av sin numerära styrka, ta ledningen. Den 13 mars måste Finland sluta den hårda fred, som blev utgångspunkten för dess inträde i "fortsättningskriget" 1941.
Vinterkriget har diskuterats och analyserats i finländsk historieskrivning och svensk. Men det intressanta är att Edwards kan se det ur andra aspekter än vi i våra båda länder. Visserligen behandlar han, kunnigt och ingående, drabbningarna på slagfältet, men han har särskilt dröjt vid det diplomatiska spel, som berörde Finland före, under och efter kriget.
Av detta kan man utläsa att så gott som hela omvärlden känslomässigt var engagerad i kampen. Sympatierna i England och Frankrike låg på Finlands sida, men den politik som ledarna där förde var minst sagt odeciderad och skakig. Den franske senatorn Bardoux menade strax före jul att man borde intervenera och hjälpa Finland samt "tillsammans med de neutrala och Italien skapa det slutgiltiga blocket." Hitler skulle kunna få Krim som kompensation.

Det nazistiska Tyskland var ju vid denna tid Sovjetunionens allierade. Det betydde emellertid inte att varje tysk ställde sig på ryssarnas sida i konflikten. Men ännu intressantare är att "axelmakten" Italien var starkt oroad av utvecklingen. I början av kriget skrev Mussolini till Hitler ett brev vari han uttalade klar sympati för finländarnas kamp. Han slutade med de skarpa orden att det var hans plikt "att tillägga att ett steg längre i era relationer med Moskva skulle få katastrofala följder i Italien" Hitler svarade på brevet först 8 mars. Hans resonemang vittnar knappast om någon större tankereda eller diplomatisk begåvning. Fredsförhandlingarna mellan Sovjet och Finland pågick som bäst dessa dagar och de kommenteras av Hitler på följande sätt: "Vi följer denna manöver, Duce, med avspänd uppmärksamhet."

Robert Edwards skriver både uttrycksfullt och spetsigt. Utan att ha läst originalet tror jag att översättningen fångar hans stil väl. Min enda anmärkning är att översättaren inte, som man gör på svenska, skiljer på finne, finländare och finlandssvensk. Här är det finnar och finsk för hela slanten och på ett ställe har detta lett till ett komiskt misstag. Men man förstår bokens innehåll och det är naturligtvis det väsentliga.

Vinterkriget från nytt håll

Robert Edwards bok om finska ­vinterkriget är både uttrycksfullt och spetsigt ­skriven, tycker Torgny Nevéus.

Robert Edwards bok om finska vinterkriget är både uttrycksfullt och spetsigt skriven, tycker Torgny Nevéus.