Vin, poesi - och svampstuvning

Den bästa poetiska text om en måltid som finns på svenska står i Gunnar Ekelöfs Non serviam från 1945. ”Den gamle superkargören” är en drömsk 1700-talspastisch om det goda livet. Superkargörerna var de handelsmän som följde med ostindienfararna, och de kunde samla på sig de förmögenheter som krävdes för den både vräkiga och förfinade lyx som gestaltas i Ekelöfs dikt: ”Gammaldags svampstuvning, salade grecque, begravda ägg, kanderade maskar, piroger, syltade alger, små minutiösa köttbullar, kronärtskockor (- - -) medmera medmera, sött, salt, syrligt, beskt att symfoniskt besmaka eller beskåda med smaken.” Man kan lägga märke till orden ”symfoniskt” och ”beskåda” som har med två helt andra sinnen än smaken att göra.

”Den gamle superkargören” är förstås ett av huvudnumren i Niclas Schiölers nya bok. Han är litteraturvetare och egensinnig essäist. Det måste dock sägas med en gång: jag gillar inte ordvitsar. Det är sådant folk håller på med i stället för att vara roliga på allvar. När jag stöter på en bok som heter Poäter tappar jag läsaptiten, och jag får arbeta hårt för att ändå ge detta snålvattenflödande och ambitiösa monster till bok en rimlig chans. Andra invändningar än denna är viktigare, och jag kommer tillbaka till dem.

Hjältarna hos Homeros glufsar i sig grillat kött bestrött med salt och kornmjöl, därmed punkt. Man får gå till de mer prosaiska och matglada romarna för att hitta mer målande och mättande matskildringar. Två författare höjer sig över de andra. Horatius kan sina saker. En av hans satirer kallar Gunnar Ekelöf med full rätt för ”en festlig hagdahliad” (efter 1800-talets mest berömde svenske kokboksförfattare). Groteska proportioner får gästabudet i Petronius’ romanfragment Satyricon. Niclas Schiöler säger att han velat vara med vid Trimalchios bord, men jag tror inte jag gjort honom sällskap om jag inte tvingats dit. Jag skulle nog inte heller vilja återintroducera romarnas favoritkrydda garum, en jäst sås baserad på fiskinälvor.

Så fortsätter den underhållande katalogen över matdikter fram genom seklerna. Men undersökningens resultat är ändå ganska nedslående. Författaren finner att poeterna inte så ofta äter eller har sensuellt utbyte av att äta. Han spekulerar kring idé- och mentalitetshistoriska förklaringar. Han tänker sig en gammal sinnenas hierarki där smaken och lukten hamnar längst ner och hörseln och synen högst upp – eftersom de har mera med tänkandet att göra. (Jämför Ekelöf-citatet ovan!) Han spårar också ett kroppsförakt med kristen förankring. Man kan också tänka sig att det ”låga” smaksinnet inte dragit till sig en så omfattande och smakrik vokabulär som de ”högre”.

Men sinnenas värdeskala är i dag egaliserad för att inte säga omvänd. Kroppen har överhöghet över själen vilket märks på att det är betydligt fler matprogram än gudstjänser (eller kulturprogram) i tv. Poesin borde alltså just nu drivas av en programmatisk sensualism och njutningsfilosofi, men den dominerande tendensen är ju en helt annan – de språkliga abstraktionerna.

Det är ganska poänglöst att polemisera mot äldre tiders poetiska matfientlighet. Det ingick helt enkelt inte i det poetiska uppdraget att skriva om mat.  Snarare borde man kanske undersöka det förment poetiska men slappa och prunkande smakspråk som frodas i samtida medier – och som Niclas Schiöler själv tycks vara en omedveten fånge hos.

Nyss talade någon om Patti Smiths musik som litteraturvetarrock. Poäter är i så fall en typisk littvetarkokbok, ytterligare ett skott på det väldiga bokträd som handlar om mat i litteraturen. Schiöler väljer dock, i motsats till många andra i genren, att hålla sig till maten. Att han inte skriver om dryckerna och ruset (eller rusen, det finns ju många) är något av en amputation av inmundigandets samlade erfarenhetsvärld. Så låt oss därför sluta med den mest himmelska dryckesscen man kan hitta i svensk poesi – och återigen erbjuder sig Ekelöfs superkargör. Mot svitens slut beskrivs två källor vid havet. Till den första bär man med sig fem vackra dryckesdon: ”en celadonkopp, ett bäcken i ostindiskt blåvitt, en silverbägare, ett gammalt glas med nött förgyllning, en bred och bukig skål av tenn”. Men den andra källan är mycket enklare och vackrare. Dit behöver man inte ta med sig något kärl att dricka ur, det hänger redan i en grenklyka: ”en gammal kopp med snusbrun spricka”. Kom inte och säg att poeterna bara berusar sig på alkohol! Till rusets treenighet hos Baudelaire – vin, poesi och dygd – måste man lägga också vatten.