Sorgligt nog har skådespelaren Staffan Westerberg blivit mest känd som mannen som förstörde en hel generations barndom. Det är så klar det beryktade barnprogrammet Vilse i pannkakan som än i dag, 38 år senare, ger svallvågor av upprörda känslor. Men Staffan Westerberg är givetvis så mycket mer än Vilse i pannkakan, vilket Peo Rask (förläggare på det Luleåbaserade förlaget Black Iland Books) velat visa med sin bok Staffan – en ocean av sorg och längtan. Till sin hjälp har Rask en rad namnkunniga teaterkritiker. Och det är tur, för Rask är knappast den mest Westerbergkunnige, vilket dessvärre märks i utformningen av boken och blir extra tydligt så fort Rask själv sätter pennan mot pappret. Tyvärr tar Rasks texter upp en stor del av boken, som till exempel intervjuerna med Westerbergs motspelare Sara Arnia och Basia Frydman - texter indränkta av intetsägande artighetsfloskler.
Lyckligtvis finns också motpoler av de mer analyserande inslagen skrivna av Lars Ring, Leif Zern, Pia Huss och Margareta Sörenson; meriterade teaterkritiker som med fördel hade kunnat få betydligt mer utrymme. Det är framför allt Lars Rings text som drabbar mig. Den är en ren njutning att läsa, inte bara informativt utan också språkligt. Ring har liksom jag fastnat för Westerbergs vuxendramatik, som exempelvis DASS - Det akademiska sjukhusspektaklet som sattes upp på Uppsala stadsteater 2005.
Ring beskriver vuxendramatikern Westerberg som en salig blandning av ”storartad teaterpoet, en Chaplinclown, misantrop, galning, Mefistofeles och elvaåring” och jämför honom i nästa andetag med Ingmar Bergman och kallar honom hans lillebror. Båda med egna universum som de flitigt öser ur i sina produktioner. Jag håller absolut med, men skulle gärna ha lagt till syskonskap med bundsförvanten Kristina Lugn. En dramatiker som likt Westerberg jobbat med finurlighet och ordlekar mitt i det djupaste livsallvar.
Fastnar gör jag också för Leif Zerns korta men informativa text. Den lyfter essensen ur denna komplexa teaterman och beskriver den traumatiska händelse som kommit att prägla stor del av Westerbergs dramatik, nämligen broderns död i en bilolycka då ”sorgen och olyckan flyttade in i hans liv”. Här avhandlas självfallet också Westerbergs ständiga försök att besvärja döden, ofta med hjälp av Strindberg. Eller varför inte med en blå ballong, som i senaste Till Damaskus som spelades på Uppsala stadsteater förra hösten.
Boken innehåller givetvis också texter, eller snarare rena försvarstal, för Westerbergs barndramatik. Här är det bland andra Ingrid Edström, före detta chef för barnprogrammen på SVT, och Biba Schwoon, dansk dramaturg som berättar om Westerbergs arbete vid Den Lille Teater i Köpenhamn, som står för bidragen.
Det är på många sätt en ambitiös bok, inte minst har Westerberg själv varit mycket frikostig och bidragit med såväl fotografier som egengjorda teckningar. Här finns också handskrivna originalmanus (En drömsaga och Evangelium enligt Staffan) med både charmiga strykningar och tecknade scenanvisningar. Här finns också en riklig mängd utdrag ur olika pjäser, vilket dock förstärker känslan av att boken bara skrapar på ytan, i stället för att gå på djupet, av detta originella konstnärskap.
Ja, det finns mycket att säga om denne teaterpoet. Och det är märkligt att Rask, som verkar ha stått i tät kontakt med Westerberg, inte intervjuat bokens huvudperson. Det är som en osalig dans kring den heta gröten, som står där och svalnar allt medan sidorna rinner i väg. Drömmen om en intervju, som den fantasiska journalisten Karin Thunberg gjorde i Svenska Dagbladet för ett antal år sedan, känns allt mer avlägsen.
Det är synd att Rask till viss del slarvat bort ”sitt material”, även om det känns fint och omhuldande att boken ges ut av ett förlag från hemstaden. En bok om Westerberg är absolut på sin plats – synd bara att den inte blev bättre.