Filmen Jägarna med sin berättelse om lojalitet, manlighet och Norrland har nu i Therése Söderlinds debutroman Norrlands svårmod fått en kvinnlig litterär pendang. Boken kretsar kring ett försvinnande. En ung man, Charlie, äldste brodern i en syskonskara på tre kommer inte hem efter en älgjakt. Detta blir startskottet för familjens förfall. Sorgen är svår att tackla eftersom den saknar objekt. Brodern hittas aldrig. Sorgeåret tar aldrig slut. Alla och ingen kan vara skyldiga – samma dag han försvann hade han ett storgräl med fadern. Charlie som var mammans favorit skapade oro i jaktlaget genom sitt rättframma sätt. Många avskydde honom.
Berättelsen är berättad ur den unga Annas perspektiv. Lillasystern, som bara var barnet då det begav sig, men likväl får sitt liv präglat av försvinnandet. Anna är en känslig flicka, som hamnar i skymundan av moderns sorg. Hon placeras hos Erika, mostern som får bli hennes ”mamma”. Anna hanterar sorgen på ett typiskt kvinnligt sätt. Där den unge mannen – exemplifierat av Annas bror Mattias – blir utåtagerande, vänder hon smärtan inåt. Hon förälskar sig i byns ungdomsledare, Petter. Mannen som fungerat som samtalspartner, förförs av hennes brådmogna inviter. Förhållandet är destruktivt. Anna som fortfarande är ett barn kan inte sätta gränser. En sexlek ballar ur och Anna får men för livet.
Boken är något mer än en "whodunit", en klassisk spänningsberättelse där mysteriepuzzlandet blir läsningens motor. Det saknas visserligen polisära insatser, Anna och Mattias gör privatspaningar, men går vilse i den mentala vildmarken. Det som kunde bli en saftig kriminalhistoria blir en psykologisk skildring av förlust och saknad.
Söderlind bjuder på häftiga växlingar i tid och rum. Berättelsen tilldrar sig på en rad olika tidsnivåer: året innan Charlie försvann, då Anna är 7 respektive 13 år samt i nutid. Handlingen pendlar så mellan dessa tidsplan. Greppet är intressant, men kunde varit mer effektivt om de olika nivåerna hade vävts samman och tillåtits interagera med varandra och inte, som nu, separerats i olika kapitel (som dessutom har en onödigt informerande rubrik). Även rummen kontrasteras mot varandra. Stockholms febrila innerstad, där Anna bor som vuxen, och övre Norrlands hisnande vackra landskap. Söderlind lyckas med sina naturskildringar, särskilt Norrlandsmiljöerna övertygar. Berättelsen om Charlies försvinnande får en mytisk dimension då den tecknas mot en bakgrund av karga skogar och ensliga allfarvägar.
Romanen har en allvetande berättare som ständigt är närvarande i texten. Lite för närvarande skulle man kunna säga. Ofta skjuter berättaren in kommentarer, som fungerar förklarande till handlingsskeendet, men som skriver läsaren på näsan: ”Vägar som ledde bakåt. En massa bråte i vägen. ’Hon knuffade ut dig ur boet en dag utan att du fått lära dig flyga. Kunde du annat än kraschlanda?’” Andra gånger får gestalterna formulera tankar som knappast kan vara deras egna. Den hårdbarkade jägaren stryker sig över ”den grånande skäggstubben med en enda känsla i kroppen. Han ville få slut på rotationen av jorden. Inga nya dagar. Inga nya nätter. Det var väl inte rimligt att allt fortsatte som vanligt när fundamentet för hela existensen hade börjat vittra sönder i hans eget hus.” Vem tänker detta? Romangestalten Henrik eller författaren?
Utgångspunkten är gynnsam. Här finns potential. Men var har redaktören hållit hus? Det är metaforer som kolliderar, extremt många kursiver som inte fyller någon funktion, rubriker och ordvändningar som var söndernötta redan för tjugo år sedan. Och allt för mycket dialog. Söderlind har skapat en spännande historia, vars filmrättigheter producenterna säkerligen kommer att slåss om – tänk lite Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Jägarna och du har Norrlands svårmod. Men texten hade förtjänat en åtstramning, formellt som innehållsligt. Det blir för många trådar, för mycket författaren vill säga. Ett annat problem är längden. Boken är helt enkelt för lång. Ordrikedomen tynger ned. De många och långa dialogerna skymmer skogen för alla träd. Flera av digressionerna är dessutom ovidkommande, de bidrar inte till storyn utan blir bara tomgångskörning mellan handlingsmomenten. Likt en resande på en landsväg i Norrland blir jag till slut trött på alla transportsträckor.