Vad är egentligen liberalism? Ordet kommer från latinets liber som betyder fri, men ordet kan ju på senare tid betyda ungefär vad som helst. Bland de politiska partierna är det populärt, Folkpartiet var först men sedan kom både Moderaterna och Centerpartiet. Även miljöpartister använder ordet och en och annan socialdemokrat. Och så finns ju nyliberalerna som kraftigt vill minska staten. Det är bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som absolut inte kan tänka sig liberalism.
Nu har författaren och debattören Isobel Hadley-Kamptz, tidigare nyliberal, försökt ge sig på att skapa en ny liberalism i sin bok Frihet & fruktan. Hon går igenom olika aspekter av liberalismen och kommer för det mesta fram till att ideologiska resonemang faller på att de inte är realistiska. Mänskliga rättigheter tror hon till exempel inte på. Vem skulle garantera dem? Gud?
Det sas om den gamle Centerledaren Gunnar Hedlund att han var för allt som är bra och mot allt som är dåligt. När Isobel Hadley-Kamptz resonerat färdigt liknar resultatet en aning just detta.
Hon är mycket för välfärd, som hon anser vara en förutsättning för frihet. Hon är absolut ingen anhängare av arbetslinjen. Detta resonemang leder fram till att hon förespråkar medborgarlön. Det är det bästa sättet, eftersom socialhjälp ger samhället alltför stor makt över individen. Läsaren får inga detaljer men ordet medborgarlön innebär väl att alla som inte kan eller vill jobba ska försörjas av staten. Det betyder i sin tur att skatterna för dem som jobbar blir så höga att det knappast lönar sig, men den saken skriver hon inte om. Över huvud taget undviker hon helt resonemang om vem som ska betala.
Däremot skriver hon om skräckens liberalism, som hon tolkar som skademinimering. Hon tror inte att frihet existerar, vi är alla resultatet av gener och miljöpåverkan. Ändå måste friheten garanteras eftersom alla alternativ är sämre. Skräckens liberalism är att minimera makten över andra. Endast den goda staten kan kräva lydnad. Provet är hur de mest utsatta behandlas. Makt kräver motmakt. Beviset för att normer är bra är om vi uppträder hyfsat mot varandra.
Hon funderar över jaget – finns det? – om ägandet, om barnets frihet och moderns, om integritet, om det finns något som kan kallas individens fria val, om tolerans och kommer så småningom fram till att ”det viktigaste i staten inte är sanning utan fred”.
Är detta liberalism? Hon skriver rent ut att ”inte många av de liberala grundidéerna håller”. Själv anser hon att liberalism är att leva tillsammans utan att dela samma livsmål och hantera konflikter så smärtfritt som möjligt. Det kallar hon modus vivendi. Det är väl mera att vara snäll än en ideologi.
Men det är stimulerande att läsa, en och annan ny tanke dyker upp, hon tar frejdigt upp de stora problemen, även om det spretar åt olika håll. Oftast kommer hon fram till att värden skapar konflikter, som ibland går att lösa, ibland inte. Ibland får man nöja sig med att värdekonflikter inte går att lösa. Och så är det väl ofta i verkligheten.