Viktorianerna bättre än sitt rykte

"Viktoriansk är ett ord med belastning", konstaterar Ruth Halldén i sin nya bok Radikaler & viktorianer, där hon vill lyfta av den börda av fördomar som tyngt så många av 1800-talets engelska författare. Konservatism, pryderi och dubbelmoral hör till de egenskaper man tillvitat dem. Det Halldén i stället pekar på är de politiskt radikala tendenserna, feminismen och jämlikhetssträvandena. England var det land som först drabbades av industrialismens förbannelser i form av en proletariseradarbetarkår, skriande klasskillnader, förslummade städer och miljöförstöring.Femton skribenterI femton korta kapitel behandlas lika många skribenter, de flesta av dem romanförfattare men även nationalekonomer och filosofer som Friedrich Engels och John Stuart Mill. Till de minst radikala hör den hi­storiska romanens skapare Walter Scott som dock får många erkännsamma ord. Störst utrymme får epokens stora romandiktare: Dickens, Thackeray, systrarna Brontë, George Eliot och Thomas Hardy. Kapitlen inleds ofta med en kort biografisk skiss följd av referat av de viktigaste verken och ibland avslutade med en utförlig kritisk orientering i den senaste forskningen rörande vederbörande.Systrarna Brontës öden ses framför allt i det nya ljus Juliet Barker kastat över dem i sin synnerligen väl dokumenterade bok The Brontës (1994). Mycket av det romantiska skimmer av ensamhet på en öde hed fjärran från tidens strävanden, som traditionellt förknippats med syskonen, visar sig vid närmare granskning vara en biografisk konstruktion. Om man som Barker gör sig mödan att gå till arkiv och gamla tidningslägg framträder en annan bild av det Yorkshire där familjen levde. Den förr närmast som Byronhjälte framställde brodern Branwell reduceras till mindre demoniska proportioner och miljön visar sig rymma ett rikt socialt, kulturellt och religiöst liv.Kritiskt om forskningÄven Dickenskapitlet innehåller ett forskningskritiskt avsnitt där den kände och mycket produktive levnadstecknaren Peter Ackroyds mer än tusensidiga biografi (1990) tas ner ordentligt — till glädje för undertecknad som hade svårt att härda ut när jag en gång å tjänstens vägnar ägnade den någon vecka. Det storslaget fantastiska hos Dickens blir egendomligt blekt och platt under Ackroyds annars så förfarna händer.Av någon anledning gör inte heller Ruth Halldén Dickens full rättvisa trots sin öppet redovisade beundran. Det av verken som refereras utförligast är reportageboken Pictures from Italy (1846) som radikalt skiljer sig från tidens annars så hänförda skildringar av landets natur och gamla kulturskatter. I stället är det smutsen, eländet och de upprörande sociala missförhållandena som lyfts fram. Dickens stora romaner — David Copperfield, Oliver Twist och vad de nu allt heter — namnges men inte mycket mer, vilket känns lite snopet.Ett verk Halldén kunde haft nytta av men inte tycks känna till är The Oxford Reader's Companion to Dickens (1999), ett 650 tvåspaltiga sidor digert uppslagsverk som innehåller det mesta om författaren och hans verk. Med dess hjälp hade hon bl a kunnat revidera sista ledet i sin karakteristik av Dickens som "en asket och renlevnadsman, en välkontrollerad fiskätare och vattendrickare". Under uppslagsordet "drink and temperance" får man fyllig information om diktarens dryckesvanor, vilka förvisso innefattade vida mer än vatten.DiskutabeltVill man slå ner på diskutabla sakupplysningar och omdömen i Halldéns annars mycket vederhäftiga bok rymmer avsnittet om Thackerays roman Henry Esmond den överraskande karakteristiken: "en skrovligare, mindre polerad yta". Just den romanen brukar framhävas som exempel på författarens utsökta stilkonst i pastischerande 1700-talsmanér. Det som framför allt fängslar Halldén hos Thackeray är hans klarsynta skildringar av kvinnor och deras ställning i samtiden. Betty Sharp, den livskraftiga, moraliskt mindre nogräknade huvudpersonen i romanen Vanity fair, Fåfänglighetens marknad, beskriver hon så här:"Becky var av naturen mer välutrustad. Men hennes liv blev inte bättre, på grund av att hon inte passade in i mönstret. Vem har användning för en begåvad flicka av enkel familj? För att klara sig måste Becky spela rollen av fjollig oskuld, och det gjorde hon skickligt — förminskade sig, trixade och ljög med stor kallblodighet. Men något speciellt kvinnoförakt hittar man inte, om man samtidigt inte framhåller mansföraktet."Till Halldéns favoriter hör, föga överraskande, de två kvinnliga författarna Elisabeth Gaskell och George Eliot. Mind­re självklar är hennes stora uppskattning av Thomas Hardy, den tungsinte grubblaren. I motsats till Dickens är det inte städernas liv som intresserar honom utan landsbygden med dess natur och uråldriga sedvanor. I det landskap han kallar Wessex utspelas dystra ödesdramer av antikt tragiska mått. Återigen är det kvinnoskild­ringarna Halldén fäster sig vid och hon finner att denne konservative viktorian har skarp blick för sexualitetens destruktiva kraft i människors liv. Hon menar att sexualiteten över huvud taget spelar långt större roll i de viktorianska romanhjältarnas och — hjältinnornas liv än schablonföreställningen om viktorianerna medger. Det som skiljer dem från vår egen förment toleranta och upplysta tid är de förtäckta ordalagen vilka inte behöver lura någon.Flera saknasFemton personer — arton om man räknar in alla fyra syskonen Brontë — kan synas tillräckligt för en heltäckande bild av skedet. Men det är flera betydande prosaförfattare som ändå inte kommit med: Robert Louis Stevenson och George Meredith, för att nämna de viktigaste. Ett intressant kvinnoporträtt finner man också i Richard Blackmores Lorna Doone. Det hade heller inte skadat att kasta en blick på tidens populärlitteratur där könsrollerna ofta framträder med bjärt tydlighet, t ex hos Hall Caine och Marie Corelli.Men det är mycket nog Ruth Halldén bjuder på, som vanligt för hennes del serverat med inlevelse, sunt förnuft och smakfull stil. För den fiktionshungriga allmänhet som begärligt slukar tv-serier baserade på de stora viktorianska romanerna kan hennes introduktioner förhoppningsvis tjäna som vägvisare till verken själva — de är i allmänhet tjocka och tillförsäkrar läsaren många njutningsrika dagar och nätter.