Vidden av en splittrad bok

Samma morgon som jag ska sätta mig ner och skriva denna anmälan av Aris Fioretos nya bok läser jag i DN hans recension av en nyöversättning av den kinesiske vishetsläraren Lao Zis Dao de Jing, taoismens gamla urkund. Det är allt annat än lätt att i korthet göra denna skenbart så enkla lära rättvisa men Fioretos lyckas inom ramen för en lagom lång artikel utan åthävor lyfta fram det väsentliga.

Åthävor är annars något som utövar en farlig lockelse för honom. I de uppemot fyrtio uppsatser, föredrag m m han samlat i volymen Vidden av en fot faller han inte sällan för frestelsen att krydda framställningen med dunkla anspelningar och retoriska facktermer. En skarpsinnig analys av Katarina Frostensons lyriska formspråk ägnas bl a stilgrepp som överraskande omkastning av ordföljden och rader som mynnar ut i "tystnadens tankstreck". Det räcker. Utläggningen vinner inte på att man även få veta motsvarande grekiska ord: hyperbaton respektive de aposiopes.

Mellan dessa båda poler - exakt klarhet och kokett lärdomsprål -rör sig Fioretos fram och tillbaka samtidigt som han demonstrerar sin lärdom och sina omfattande språkkunskaper.
@3a Text ui:Uppsatserna har i regel tryckts tidigare i olika tidskrifter eller hållits som föredrag någonstans i Sverige eller utomlands. Tillkomsttiden omfattar ett drygt decennium. Som framgår av författarens namn är han av (delvis) utländsk härkomst och tycks vara lika hemmastadd i Berlins intellektuella kretsar som Stockholms, och en roman han gav ut på svenska häromåret har han själv översatt till engelska och fått publicerad både i England och USA. Den som är intresserad av detaljer kan följa den anvisning han ger till sin hemsida på nätet.

Volymen inleds med en rad självbiografiska fragment vilka kan vara nog så kryptiska: "Som tonåring tillbringade du några år norr om framtiden." Mer talande är följande om de egna kindernas skrattgropar: "Eftersom de endast blev synliga i samband med glädje eller ledsnad, ansträngning eller vrede, kände han sig alltid förrådd av dem. Åter hade Gud tryckt sina pekfingrar mot kinderna - till förmaning." På det foto som pryder omslagsfliken håller författaren läpparna hopknipna så att man bara anar de förrädiska groparna. Bilden visar i övrigt en man i sina bästa år och med fördelaktigt utseende.
@3a Text ui:Brokiga iakttagelser och skarpkantade tankeskärvor utmärker hela boken som därmed ansluter sig till den fragmentets och det avsiktligt ofullbordades estetik som sedan några årtionden är högsta mode inom vissa litterära kretsar. Fragmenten kan bestå t ex av ett citat med kort kommentar eller en anspelning, öppen eller dold för andra än de invigda. För avsnittet "Under hundstjärnan" har Fioretos lånat titeln från en essä av Gunnar Ekelöf och han gör så gott han kan för att följa mästaren i de nyckfulla associationernas spår. Ibland blir det lättköpt vitsigt - "Det gäller att hålla hundhuvudet högt" - eller dunkelt hädiskt: "Titel till en novell: 'På en abortklinik i Betlehem'."

Någon gång bildar uppsatserna längre utredningar, som den om "Litteraturens biologi - det tredje läsorganet". De vanliga två är hjärnan och hjärtat men Fioretos vill lägga till könsorganen och rör sig från pubertetsynglingens förstulna läsning av porrtidningar till vetenskapliga sexualmanualer och skildringar av transvestiter. Nalle Puhs och Nasses lek med "pupinnar" på en bro ges i halvkväden form en fallisk innebörd som känns ganska krystad. I övrigt vimlar det av litterära anspelningar och kulturhistoriska notiser.
Något man saknar är en diskussion av andra, låt vara mindre upphetsande organ som även de spelar stor roll vid läsningen: magen och levern bl a och de olika sinnena. Fioretos texter kan drabba läsaren som en uppfriskande kalldusch men också lukta en smula unket.

Denna anmälan tenderar att bli lika splittrad och fragmentarisk som sitt föremål med många å-ena-och-å-andra-sidan, lovord respektive reservationer. Med ett uttryck som passar in i Fioretos vokabulär skulle man kunna kalla mitt helhetsomdöme om hans bok dialektiskt bipolärt. På vanlig svenska: Bäst är Aris Fioretos då han skriver utan krumbukter. Då kommer hans mångsidiga bildning och skarpa ingenium till sin fulla rätt.

Vidden av en splittrad bok

Brokiga iakttagelser och skarpkantade tankeskärvor utmärker hela boken, skriver Staffan Bergsten om Aris Fioretos Vidden av en fot.