Vid medmänsklighetens gränser

Barn kan användas till mycket. Allt ifrån slagträn i misshälligheter inom familjen. Till gisslan i politiska konflikter med många inblandade. Barndomen är också den mest utsatta perioden under ett människoliv. I beroendet av de vuxna finns en utsatthet, sårbarhet och värnlöshet som aldrig senare.En som arbetar med dessa förutsättningar i sitt författarskap är Björn Ranelid. När det gäller barnens villkor i samhället är han helt kompromisslös. Var helst barn kommer i kläm tar han entydig ställning. Och hans dom är hård över dem som utnyttjar sitt övertag till att skada eller göra illa allt det bräckliga, sköra och ömtåliga som barnen representerar.Behandlingshem i fokusSå också i den i dag utgivna, nya romanen Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Det är en bok delvis formulerad som en rapport från ett behandlingshem för ungdomar, beläget på Österlen i Skåne. Att det är en författare som är väl hemmastadd i dessa trakter märks på många ställen. Där förekommer allt från Hammarskjölds Backåkra, fiskelägena längs Hanöbuktens strand, Ravlunda skjutfält och det lummiga landskapet mellan Kivik och Simrishamn.Det är väl sörjt för detaljskärpan i naturskildringarna. Även om man en smula saknar de hisnande poetiska bilderna och de annars så vanliga rörelserna i rummet som inte gör halt förrän de hittat rätt på universums yttersta gräns. Den skimrande sensualismen och sinnligheten som brukar förekomma hos Björn Ranelid är han tämligen ensam om i vår svenska litteratur.Varje individ unikGrundtanken i den nya romanen är att varje människa är unik i sitt slag och oersättlig. Desto större blir därför kontrasten till den verklighet boken beskriver med huvudpersoner som ingen vill veta av. Gästerna, som de kallas, hos vårdkollektivet på det österlenska Lövlunden hör till de fördömdas, bortstöttas och utslungades skara. Det är deras tidiga erfarenheter i livet som givit dem bestående skador. Den undervisning och utbildning som behandlingshemmet kan erbjuda är tänkt som en sluss tillbaka till verkligheten och ett socialt fungerande tillvaro.Diskussion om ont och gottRomanen kan sägas vara en krönika över ungdomshemmet Lövlundens sista tid. Innan det av de omkringboendes motstånd, olika sabotage och förföljelse tvingas till nedläggning. Nog för att människorna i omgivningen har skäl för sitt hat och sin illvilja. Men vad Björn Ranelid med sin bok skapat är en övergripande diskussion om ont och gott, om rättvisa, om historiens gång och om den fara som ligger i bristen på medmänsklighet såväl i stort som i smått.Där finns föreståndaren Axel Molin, livserfaren som få, och ett slags representant för den självutgivande godheten. Den som i Ranelids böcker brukar vara en problematisk storhet i och med att den ofta får följder som innebär att den mest är till men för givaren. Vid Axel Molins sida står andra gestalter, också de med ett bagage av de ovanliga slaget, t ex kärnfysikern Gustaf Ripa, som tidigare vigt sitt liv åt freds- och u-landsarbete.Balansen i människolivetBland de vårdbehövande ungdomarna intar Matilda och Fabian den mest framskjutna platsen. Matilda kommer från ett alkoholisthem och har som femårig blivit våldtagen av sin egen far. Fabian bär på ett liknande sätt inom sig en uppsjö av nederlag, sorg och smärta. Där finns vidare bl a narkomanen Saskia, slagskämpen Bill Larsen och den rastlöse Rasmus, för att nämna några.Och runt omkring, i omgivningarna, uppträder t ex Greta Simonsson, som är hemmets husmor, Hanna Lange med förflutet i Nazitysklands förintelseläger, ägaren av en hästgård, Alfred Björk, Axel Molins hustru Karin, hembygdsforskaren John Andersson och fruktodlaren Orvar Moe. Alla bidrar de på olika sätt till att förtydliga berättelsen och inte minst till den i romanen skickligt genomförda balansen mellan ont och gott i människolivet.Mångstämmig sorgesångOm man så vill kan man läsa Björn Ranelids nya roman som en väldig och mångstämmig sorgesång över livsöden och livsvillkor som kommer allt tal om människovärde och människans okränkbarhet på skam. Här finns i stället ett koncentrat av allt smutsigt, lågt och orent i tillvaron. Och författaren är inte sen att väcka den klassiska teodicéfrågan till liv och fråga sig var allt bottenlöst lidande har sitt upphov.Ändå är hans perspektiv i första hand mellanmänskligt när han för på tal det uppenbarligen outrotliga behovet av syndabockar, själens ålder som det avgörande för en individ eller de mekanismer som styr svek och skuld, skammen och människans samvete. Det är också en Björn Ranelid från tidigare vi känner igen när han slår fast att barnen är allas angelägenhet och att de tillhör alla.Ökad puls mot slutetKvinnan och moderskapet får även den här gången sin beskärda plats och detsamma gäller skolans uppgift i samhället, språkets betydelse för människoblivandet och den vardagsfascism som när som helst kan blossa upp. Snöleoparden har en viktig symbolfunktion i sammanhanget. Detta utrotningshotade djur står för den godhet som enligt författaren är på väg att bli en bristvara.En annan central metafor är flaskskeppet och dess förbindelser med människans skapande förmåga och hennes längtan efter skönhet. Här önskar man dock att Björn Ranelid hade låtit sin ingivelse få ännu större spelrum. Även om merparten av boken är hållen i en förhållandevis saklig krönikestil, är det ändå uppenbart att romanen fått en ökad puls mot slutet. Något annat är väl heller inte att vänta när handlingen tangerar författarens hjärtefrågor.Viktigt ärendeDen viktigaste av dem denna gång är annars det i boken som handlar om försoningen som ett syskon till förlåtelsen. Det vill man gärna se som ett nytt inslag i Ranelids författarskap när han ser en bortre gräns för de oälskades och oönskades predikament. Där har "livets hårdaste domstol", dvs människornas uppträdande som pöbel där de visar fram sina allra sämsta sidor, inte längre något inflytande.Där talar Björn Ranelid dessutom på tvärs mot ett samhälle som delar in människorna i vinnare och förlorare. Den här romanen förespråkar ett resonerande i helt andra kategorier. Sådant är inte riskfritt. Förutom en författare med ett viktigt ärende är Ranelid också en modig man. Hans röst ger en omistlig sälta åt samhällsdebatten.@1a rubrik 54:Vid medmänsklighetens gränser@2c nedryck 24:Björn Ranelid rapporterar från de oälskades tillvaro