Vid fiktionens yttersta gräns
Med den nya romanen Med ett namn som mitt knyter Uppsalaförfattaren Carola Hansson an till sitt mästerverk Andrej, skriver Cristina Karlstam.
Carola Hansson
Foto: Kalle Assbring
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Andrej blev författarens stora publika genombrott och nominerades även till Augustpriset. Den följdes av flera verk där liknande teman gestaltades ur olika syvinklar och i skilda miljöer. 1997 kom romanen Steinhof, där frågor om språk och språkförlust fick sin mycket explicita utformning i berättelsen om Magda. Den ungerska ödesåret 1956 förde Magda en grupp barnhusbarn över gränsen till Österrike. Överskridandet mellan såväl geografiska som språkliga och existentiella gränser är ett grundtema i Steinhof. Det var också med denna roman som Carola Hansson första gången medverkade vid Bokens dag i Uppsala med ett framträdande som väckte djup genklang hos publiken.
Nästa roman av Carola Hanssons hand var den inträngande undersökningen av minne och glömska, ord och tystnad i Den älskvärde, där författaren på olika vägar söker synliggöra den "sanna" bilden av en tidigt bortgången fadersgestalt. Efter en lång period av research återkom så Carola Hansson fem år senare med sin stora roman Mästarens dröm om tvillingsystrarna Agnes och Adina som i Vindhemskyrkan i Uppsala en kväll erfar kallelsen att bege sig till Kina för att som missionärer förkunna Ordet. Mästarens dröm är en storartad berättelse om svensk mission i Kina och inte minst en övertygande och djuplodande diskussion om centrala ideologiska och existentiella livsfrågor där västerländskt kristet tänkande möter österländsk tradition och filosofi. Mästarens dröm blev för övrigt den bok som presenterades vid författarens andra medverkan i Bokens dag 2005, då hon också tilldelades Augustprisets skuggpris Siripriset. Även i den berättelsen är det ordens och språkets begränsningar som är det djupt liggande temat i en i övrigt på stabil faktisk grund vilande skildring. Denna författarens förmåga att förena subtil språklig relativism med ett ofta mycket sakligt relaterat händelseförlopp är rätt unik i svensk litteratur.
När Carola Hansson nu återkommer med en ny roman känns flera av de tidigare i författarskapet behandlade temana igen. Den nya romanen med titeln Med ett namn som mitt anknyter direkt till den stora berättelsen om Leo Tolstojs son Andrej, och det "namn" som åsyftas är givetvis det världsberömda namnet Tolstoj. Men den person vars konturer och levnadsöde bit för bit kartläggs i den nya boken är Andrejs son Ilja Tolstoj. Ett överraskande brev från Iljas son Alexander, innehållande bland annat en dödsruna över fadern, sätter igång ett regelrätt detektiv- och forskningsarbete som för författaren till Frankrike, Portugal, USA och Ryssland. Det som är själva drivkraften i denna odyssé är de ofta gäckade försöken att kartlägga bilden av denne Ilja, som tidigare varit i stort sett okänd för henne. Vem var han, hur såg hans livsbana ut? Hur bar han sitt arv och sitt namn?
De många resorna i Iljas fotspår för författaren i kontakt med en rad människor som alla på ett eller annat sätt stått Ilja mer eller mindre nära. Och som med sina minnen bidrar till författarens försök att synliggöra bilden av den karismatiske äventyraren. Det Tolstojska dilemmat att leva sitt liv på gränsen mellan fiktion och verklighet visar sig också ha varit Iljas. Och just detta tema blir något av varpen i den täta, brokiga väv av människor, händelser och äventyr som efter hand tydliggörs i boken.
Dessutom har författaren den här gången valt att med egen identitet utgöra ett viktigt inslag i skeendet. Som berättarjag för hon gång på gång in markörer som tycks hämtade ur hennes personliga historia, från den akuta operationen för tarmvred under en resa i Frankrike till glimtar från arbetet med kommande romaner, bland dem den ovan nämnda Steinhof. Vistelsen på sjukhus i Frankrike för henne dessutom i kontakt med en av den fortsatta berättelsens viktigaste personer, exilryssen Alexander Iljitj Tutjak, bosatt i Portugal men liksom författaren drabbad av akut sjukdom under en Frankrikeresa. Deras fortsatta korrespondens efter avslutad sjukhusvistelse är ett viktigt led i berättelsen.
Författarens egen roll i skeendet ska emellertid inte överbetonas. Det är givetvis inte alls självklart att ett berättarjag behöver vara identiskt med ett författarjag; det hör till romankonstens elementa att fiktion och verklighet kan och får relativiseras. Och i Carola Hanssons författarskap är en sådan glidning mellan begreppen viktig. Ofta markeras denna medvetna osäkerhet om vad som är vad genom språkliga medel som författaren behärskar till fulländning. Inskjutna bisatser, retoriska frågor och liknande distanserande medel brukas flitigt i hennes stilkonst. Så blir språket självt en gestaltning av det som nog får sägas vara den nya romanens grundtema: exilen, den geografiska såväl som den språkliga och existentiella. Bildernas betydelse i det sammanhanget är ett annat centralt drag i Carola Hanssons författarskap; så också i den nya boken där en handfull fotografier blir avgörande pusselbitar i försöket att teckna en nyanserad bild av Ilja.
Med ett namn som mitt är en myllrande rik berättelse som passar väl in i Carola Hanssons ovanligt konsekventa och lödiga författarskap. Och även om den inte helt når upp till mästerverket Andrej bjuder den nya boken oupphörligt fascinerande läsning och bidrar till att komplettera bilden av ett stycke rysk 1900-talshistoria med familjenamnet Tolstoj som nav och hjärtpunkt.
En ny bok
Carola Hansson
Med ett namn som mitt
(Albert Bonniers Förlag)
Carola Hansson
Med ett namn som mitt
(Albert Bonniers Förlag)