Vid diktens källflöden

Herrar i hög hatt från förra sekelskiftet och höghus från en tid långt senare samsas på Ulf Gripenholms skyddsomslag till Gunnar Hardings i dag utgivna diktsamling Innerstad. Det tidsspannet återfinns också i de nya dikterna som gör några nedslag i den poetiska modernismens tidigare skeden men som huvudsakligen uppehåller sig i en verklighet av betydligt senare datum. Innerstad är en finurlig titel. Den syftar på både stad i bemärkelsen ställe och "-stad", som utgör efterled i ordet eldstad. Det senare har givetvis med dikternas upprinnelse att göra och den plats där stoffet till dikterna antänds, glöder och börjar brinna.

Gunnar Harding brukar använda sin poesi för att göra omfattande svep i den vardag och de omgivningar som omger honom. Den här gången är det företrädesvis Stockholms innerstad med dess huskroppar, ljus, ljud, fåglar, människor, dygnsrytm och årstider som intresserar honom. Där förekommer allt från Döbelns gravvård på Johannes kyrkogård och gallerier på Östermalm till Stureplan, Adolf Fredriks kyrka och Folkungagatan på söder. Men han passar också på att förklara varför musiker spelar med slutna ögon eller hur man lär sig hitta vägen tillbaka för att undvika att gå vilse i en obekant stad. Och för den som kanske undrar, berättar en dikt att det är för att fånga in månskenet som parabolantennerna vänder sig mot himlen.

I Gunnar Hardings senare diktsamlingar har de introspektiva texterna fått allt större utrymme. Så inleds boken med en svit innerliga kärleksdikter där frågor om närhet, rädsla, förklädnader och gömställen bakom orden sätter sin prägel på innehållet. Väl medveten om det vanliga språkets brister och otillräcklighet, hänvisar poeten i stället till den andedräkt som åtföljer orden som en betydligt säkrare värdemätare. Och det är likaså i mellanrummen mellan vad som sägs, i det utsparade för att använda en term från målarkonsten, som de här dikternas viktigaste betydelser står att hämta. Harding hänvisar själv till bildkonstnärer som Olle Kåks, Nils Kölare och Margareta Renberg.

Ett annat av de tyngst vägande motiven är döden, där den egna rädslan och dödsmedvetandet får en oväntad belysning i en dikt där levande och döda byter skepnad som handlade allt om minnesbilder av samma slag som uppstår vid snabba möten på någon trottoar. En av bokens tillbakablickar gäller en barndomsupplevelse från tidigt 1950-tal fylld av samhörighet men också krav och förväntningar. I en annan dikt står USA och 1968, revolternas år, i centrum då ett framtidshopp växte fram som sedan kom på skam. Vid något tillfälle slår Gunnar Harding följe med Lars Gustafsson under en resa med filosofiska förtecken i marskalk Titos Jugoslavien.
Det finns en hel del stänk av dubbeltydig ironi i dessa dikter också när de med ett slags meditativ saklighet uppehåller sig minnen och drömmar och allt oförlöst och ofullgånget som undan för undan hämtas fram ur det omedvetnas reservoar. Man höjer därutöver en smula på ögonbrynen i den allra sista dikten där känslor av skuld, tvångstankar och självförakt härjar fritt och tar kommandot som i en enda lång besvärjelse. Så temperamentsfull har Gunnar Harding nog aldrig tidigare framträtt i sin diktning! Men kanske heller aldrig drivit sin mycket personliga lyriska dialekt till samma fulländning som nu. Innerstad får nog sägas vara hans allra bästa diktsamling hittills.

Vid diktens källflöden

Knappast har Gunnar Harding tidigare drivit sin personliga lyriska dialekt till samma fulländning som i den i dag utgivna Innerstad, skriver Bo-Ingvar Kollberg.