Viborgs spektakulära fall
Finlands öde kan sägas ha avgjorts under tio timmar den 20 juli 1944, skriver Rolf Karlman.
1940 Övergivna hus i Viborg som före kriget tillhörde Finland.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fortsättningskrigets slutskede innebar inledningsvis stora ryska militära framgångar och genombrott på Karelska näset vid Valkeasaari och Kuuterselkä. Den finska förlusten av "Karelens huvudstad" Viborg, var psykologiskt en katastrof för landet. Viborg var under svensktiden den yttersta utposten mot arvfienden i öster. I det självständiga Finland var karelarnas dynamiska huvudstad en utmanande sinnebild för landets frihet och självständighet. Därför var dess symbolvärde stort. Överbefälhavaren, marskalk Mannerheim, hade utfärdat en dagorder att Viborg måste hållas.
I verkligheten föll staden på tio timmar. Den militära katastrofen ledde också till att syndabockar måste utses. De som slutligen fick bära ansvaret var överste Armas Kemppi och major Kurt Bäckman. Kemppi var hjälteförklarad under vinterkriget då han som ytterst ansvarig framgångsrikt hade lett frontavsnittet vid Taipele.
Under fortsättningskriget hade Viborg återerövrats den 30 augusti 1941. Viborgarna återvände till staden i den förvissningen att de finska och tyska vapnen skulle segra. I mitten av 1942 hade staden 15 000 invånare och två år senare i slutet av maj 1944 hela 32 500. En civil administration hade byggts upp, näringslivet blomstrade och järnvägsförbindelserna kom igång redan i september 1941. Busstrafiken, elverket och posten var också samhällsfunktionerna som snabbt återställdes efter att ryssarna hade gett sig av. Industrierna hade det besvärligare då ryssarna hade evakuerat alla maskiner. Efter en tid var också bankväsendet på plats.
@3a Text ui:Även kulturlivet blomstrade med teater-, musik- och biblioteksverksamhet. Ryssarna hade av någon anledning samlat ihop 80 000 böcker från skolor, ämbetsverk och privata bibliotek i det berömda Runda tornet. Högen reddes upp och katalogiserades. De verk som hörde till det världsberömda Alvar Aaltobiblioteket återfördes dit.
Skolorna startade igen vårterminen 1942. Gamla kända idrottsföreningar återupptog sin verksamhet. Stora friidrottstävlingar med kända idrottsmän som långdistanslöparen Viljo Heino var planerade till den 11 juni 1944 i Viborg. Allt fick ställas in då ryssarna körde igång sin stora offensiv på Näset och frontsoldaterna tvingades att återvända till sina enheter. Det visar hur hela Finland togs på sängen av det ryska anfallet. In i det sista vägrade viborgarna tro att deras stolta stad än en gång skulle falla i fiendehänder.
@3a Text ui:Den 10 juni 1944 satte ryssarna igång sitt storanfall. Det var ett anfall som saknade motstycke och vars våldsamhet kom som en obehaglig överraskning för den finska militärledningen inklusive Mannerheim. Den finska frontlinjen brast och ryssarna rörde obevekligt framåt över hela Näset. Avståndet till Viborg var bara 100 kilometer.
Civilbefolkningen fick ånyo snabbevakueras. Den ledande tjänstemannen i Viborg, stadsdirektören Arno Tuurna, lämnade staden den 17 juni. Fortfarande till den 18 juni fanns det civilbefolkning kvar i Viborg.Den tjugonde finska brigaden under ledning av överste Armas Kemppi hade kastats in i striden med stränga order att till varje pris hålla staden.
@3a Text ui:Alla förväntade sig nu en hård och seg kamp om Viborg men ett antal missförstånd i den finska försvarsledningen ledde till att staden föll nästan utan strid. En missuppfattad order på lägre nivå ledde till att en pluton drog sig bakåt och snart greps hela kompaniet av panik. Fler enheter uppfattade tillbakadragandet som en order om reträtt och en stor lucka bildades i försvaret. Genom den strömmade snart ryskt pansar som kort efteråt oantastat kunde köra in på Viborgs gator.
Nu drabbades hela brigaden av panik och chefen överste Kemppi tvingades hastigt lämna sin kommandoplats. Han beordrade den finska flaggans halande från slottstornet och gick sedan som en av de sista över slottsbron. Många av männen i hans brigad kunde endast förmås att sluta fly genom överste Kai Savonjouises order "Hejda dem och skjut dem som vägrar vända om". Fältdomstolarna avkunnade också dödsdomar. Viborgs snabba fall var en chock för såväl militärledningen som hela finska folket.
Efterspelet till Viborgs fall blev ett rättsligt förfarande. Staden hade ett stort symbolvärde. Marskalk Mannerheim var upprörd och en utredning inleddes. Erik Appel skriver i sin bok att förhören med olika inblandade visade att syndabockar söktes på en för det högre befälet "ofarlig nivå". Överste Kemppi var syndabock nummer ett och major Bäckman nummer två. Överste Kemppi konstaterade själv efteråt att "mitt uppdrag översteg gränsen för min förmåga". Det som anfördes mot Kemppi var: "20 Brigadens kommendör, Överste Kemppi, tappade i en kritisk situation helt nerverna och efter att ha lämnat Viborg begav han sig i bil för att söka 1V Armekårens kommandoplats i Villmanstrand i stället för att han borde ha stannat och lett hopsamlandet av sina panikslagna män och organiserat försvaret på det avsnittet, för vilket han i främsta rummet var ansvarig. På så sätt hade han visat sig var fullkomligt olämplig att utföra det förtroendeuppdrag, som hade anförtrotts honom". Kemppi anhölls den 14 juli och Bäckman den 10 juli. Båda förpassades under en period till centralfängelset i Riihimäki. Kemppis fick ett symboliskt straff medan Bäckman dömdes till ett års tukthus. Innan domen han verkställas hade Bäckman tagit sitt liv.
En ny bok
Erik Appel
När allt gick fel
(Schildts)
Erik Appel
När allt gick fel
(Schildts)