Det finns litterära karaktärer som följer en genom livet. Fiktiva figurer som man ständigt återvänder till, speglar sig i eller håller ett ständigt pågående samtal med. Ett slags litterära vänskapsrelationer. Sedan finns det karaktärer som förföljer en. Figurer som man helst skulle vilja glömma, men som av någon anledning vägrar släppa taget om ens medvetande. Karaktärer som stör, pockar på ens uppmärksamhet, som man aldrig blir riktigt färdig med. Ett slags litterära stalkerrelationer.
Nu har det visserligen bara gått knappt ett dygn sedan jag slog igen Martin Engbergs roman Ta skada, men jag kan ändå med näst intill säkerhet säga att Marcus, huvudpersonen i Engbergs roman, är av den förföljande typen. Jag har de senaste tjugofyra timmarna inte lyckats få honom ur skallen. Jag märker att jag går omkring och blir alltmer förbannad på honom, samtidigt som min sympati för honom hela tiden djupnar. Han spökar helt enkelt för mig.
På tåget mellan Uppsala och Stockholm händer så till slut det oundvikliga. Han sitter plötsligt där, livs levande, i sätet mitt emot mig. Han rör sig och talar precis som jag föreställer mig att romanens Marcus gör. Jag är på vippen att börja fråga denna, givetvis fullkomligt främmande, människa en massa personliga och, för den intet ont anande tågresenären, fullständigt obegripliga frågor. Men så inser jag att jag är på väg att passera gränsen för det socialt acceptabla. Jag låter det vara. Marcus kliver av i Knivsta.
Ja, det är någonting med den där Marcus som inte lämnar mig i fred. Engberg har lyckats teckna ett fullständigt osentimentalt porträtt av en ung man främmande inför såväl sig själv som sin omvärld. Det är tidigt 90-tal. Marcus är nitton år, bor på en bondgård tillsammans med sin mor, sin stundtals våldsamma far och en storebror vars duglighet är ett ouppnåeligt ideal för lillebrodern. Ty Marcus själv är oduglig. Han lider av dyslexi, har svårt i skolan och är inte heller mycket till kroppsarbetare. Hade han levt i vår diagnosfixerade tid hade han alldeles säkert haft ett antal bokstavskombinationer att definitivt befästa utanförskapet med. Dagarna spenderar han med att dra omkring, hänga i videobutiken, överkonsumera Rambofilmer, runka och fantisera om upprättelse. Hans känsloliv tycks präglat av ett slags inre död - tankarna, känslorna och framför allt bokstäverna fäster liksom inte. Ibland tänker han att det hade varit bäst om han själv varit ett av alla de missfall som modern led innan han, den endast halvt levande, till sist föddes. Men, det ska sägas, Engbergs roman är, kanske just för att författaren låter Marcus förbli obegriplig och oförklarad, präglad av en humanism som låter läsaren ana att även det till synes mest meningslösa människoliv är av oskattbart värde.
Engberg har med denna sin tredje bok skapat en djupt engagerande berättelse om en ung man vars alienation och ensamhet jag misstänker angår oss alla. Kanske är det därför min hjärna vägrar släppa honom. Det är nog helt enkelt så att vi måste prata om Marcus.