Vi har många identiteter
Ingen människa är bara en, utan vi har alla många identiteter, skriver Lennart Nordfors apropå Amartya Sens bok Identitet och våld - illusion om ödet.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är en enkel argumentation, möjligen förklarar detta dess popularitet. Efter att de stora ideologierna (kommunism, fascism, liberalism) spelat ut sin roll för globala konflikter möter vi en annan motsättning: den mellan ?civilisationer?. Det handlar, väsentligen, om religionernas återkomst som internationell vattendelare: en kamp mellan västerlandet, muslimska, hinduiska, ortodoxa och andra kulturkretsar.
Den kanske mest effektiva kritiken mot idén om civilisationernas kamp återfinns i Amartya Sens (nobelpristagare i ekonomi 1998) senaste bok Identitet och våld. Illusionen om ödet.
En inte ovanlig reaktion på idén om "civilisationernas kamp" är att ifrågasätta påståendet dessa måste befinna sig i konflikt med varandra. Projekt dras igång för att öka förståelsen över gränserna. Moderata religiösa ledare kan stimuleras motverka fundamentalismen i sina egna led. Mötesplatser kan skapas där anhängare av olika religioner kan träffas och vinna ökad förståelse för andra religiösa övertygelser.
Dessa är välmenande strategier. Icke desto mindre, menar Sen, riskerar de bli missriktade. De bygger nämligen på att man accepterat tesen att det mest relevanta sättet att dela in människor är efter deras religion, "civilisation" eller "kulturkrets". Felet ligger i förenklingen. Det vill säga uppfattningen att det finns en dimension som människorna och världen kan delas in efter. Sådana förenklingar riskerar alltid leda till känslan av "vi" och "dem" och - i förlängningen - till våld.
Tesen framförs på tre plan. Sen har personliga erfarenheter från 40-talets Indien på väg mot delning. På det politiska och historiska planet diskuteras relevansen av världsbilden - är den en korrekt beskrivning? På det filosofiska planet, slutligen, förs en diskussion om hur människors identitet skall förstås och möjligheten av frihet.
På det personliga planet berättar Sen ett barndomsminne. När han var elva år i Dhaka vacklade den knviskurne Kader Mia in i familjens trädgård. Mias enda "brott" var hans muslimska tro - tillräckligt att bli dödad för i Indien 1944. Detta är de praktiska konsvekvenserna av "civilisationernas kamp" driven till sin spets. Sen kommenterar: "För ett förbryllat barn var identitetens våld oerhört svårt att begripa. Det är inte särskilt lätt för en förbryllad äldre man heller."
Erfarenheterna av när tillhörigheten till viss "civilisation" blir huvudsaken har inte sällan ett stänk av humor. Som när den brittiske passkontrollören efter att ha läst Sens adress ("Master´s lodge", Trinity College, Cambridge - Sen är den förste asiaten att inneha en sådan fin post) frågar om han är en vän till denne Master. Detta föranleder Sen att föra ett tyst filosofiskt resonemang kring frågan om man kan vara vän till sig själv.
Den politiskt-historiska argumentationen visar att bilden av var för sig framvuxna, homogena, "civilisationer" är direkt felaktig. Den västerländska civilisationen är, lika lite som någon annan, en monolit. Tvärtom präglas den av stor mångfald, liksom exempelvis den muslimska världen. Skillnaderna mellan människorna inom en kulturkrets är avsevärd - i vissa fall större än de skillnader som anses råda mellan kultursfärerna.
Vidare: kulturer står inte stilla. De har utvecklats över årtusendena och fortsätter att utvecklas. Detta sker i samspel över gränserna. Med handelskontakter och andra kontakter har också intellektuella influenser skett.
Ett exempel: uppfattningen att Västvärlden vilar på en tradition där man förvaltat arvet från grekerna. Faktum är att den grekiska demokratiska stadsstaten tidigt satte sina mest tydliga avtryck i Iran och i Indien. Också när det gäller teknik (boktryckarkonsten) och vetenskap (matematiken) saknas grund för påståendet att Västerlandet skulle representera en unik tradition.
Därmed inte sagt att religion eller kultur skulle vara betydelselös. Problemet uppstår när man postulerar det att skulle vara det enda, eller alltid det mest fundamentala, som präglar människan. Sker detta har man accepterat fundamentalisternas grundsyn, även om det sedan resulterar i förslag för ökad kontakt över gränserna.
Människan är nämligen mer än så. Man kan ha en viss trosbekännelse och samtidigt se sig som kvinna, boende i Sverige, frimärkssamlare, akademiker, sjuksköterska, dansbandsfantast... Vi har alla många möjliga identiteter. Det är när man försöker reducera en människa till endast en av dem som den farliga förenklingen sker. Vi kan själva välja vilka vi vill vara - som när Gandhi vid en av den engelska kolonialmakten arrangerad konferens 1931 reagerade kraftfullt mot att tituleras som talesman för ?hinduerna?.
Så landar vi i ett försvar för det öppna samhället, inte bara som sådant, utan som ett värn mot intolerans. Kan vi välja vem vi vill vara öppnas möjlighet till rationell diskussion, ett av det öppna samhällets viktigaste kitt mellan människor. Befinner sig två personer i djup konflikt längs någon dimension finns alltid möjligheten att de kan finna gemenskap utifrån någon annan aspekt av sina identiteter.
Det mångkulturella samhället är något annat ett samhälle där olika kulturer lever sida vid sida utan kontakt. Det är ett samhälle där olika idéer, livsstilar och livsexperiment ger en berikande mångfald. Om man så vill: där de identiteter man kan ta till sig är många. Det berikar den enskilde, men också samhället. Och, vilket ibland förbises, det skapar grunden för ömsesidig förståelse. Inte för splittring.
Amartya sen: Identitet och våld - illusionen om ödet (Daidalos, övers Anna Sörmark)