Analysredskapen ligger alltid en eller två generationer efter den situation vi befinner oss i. Vi har perfekta maktkritiska redskap för att angripa auktoriteter och konflikter av ett slag som inte längre existerar, men jag tror att vi missförstår oss på vår egen tid. Att lära sig tänka kritiskt går alltför ofta ut på att lära sig låtsas att vår tids problem och orättvisor beror på att vi är nedtryckta av samma sorts auktoriteter som tryckte ner folk under den första halvan av 1900-talet – eftersom det är de enda maktförhållanden våra verktyg kan hantera.
Blir det debatt om skolan låter personer som var elever på 1970-talet, under välfärdsstatens bästa tid, som om de beskrev skräckscenerna i Bergmanfilmen ”Hets” (1944) när de ska ge ord åt sitt missnöje. Blir det debatt om konst låter vissa skribenter som om de navigerade efter en europakarta från 1913: deras känslomässiga reaktioner hör hemma i ett läge när det gällde att försvara modernismen mot dess fiender. Byung-Chul Han, professor i filosofi och kulturvetenskap vid Universität der Künste i Berlin, vill ge oss ett nytt verktyg, bättre anpassat för vår tid. Han erbjuder inte några sensationella nyheter, men jag uppskattar hans vilja att komma framåt.
Den som inte har läst Foucaults beskrivning av disciplinsamhället har ändå något av hans tankegångar i sig: man behöver bara andas in honom, för i likhet med Freud har en andrahandsversion av hans idéer blivit så allmänna att de utgör den atmosfär vi lever i. Vi vet hur ett sådant samhälle ser ut: hierarkier, ordning, tvång och straff.
I dag befinner vi oss inte längre i ett disciplinsamhälle utan i ett prestationssamhälle, menar Han. Här handlar det inte om att lyda en gammaldags, självsäker, tydlig auktoritet – varje individ är en bemanningsanställd som glatt exploaterar sig själv, av egen fri vilja. Om vi misslyckas kommer inget straff uppifrån, i stället skuldbelägger vi oss själva, blir deprimerade och utbrända.
Typiskt för vår tid är inte fysiskt våld, enligt Han, utan ”neuralt våld”. Med det menar han infostress. För honom innebär infostressen att vi återvänder till djurens sätt att leva: en ständigt stressad uppmärksamhet, som när en sparv dricker. ”Mänsklighetens kulturella prestationer” som konst, vetenskap och filosofi beror på att vi har haft möjlighet att odla en djup, kontemplativ uppmärksamhet, skriver Han. Framtiden ser mörk ut: ”Ren stress förmår inte frambringa något nytt.” (Mer om infostressens effekt på tänkande och personlighet kan man läsa i Nicholas Carrs ”The shallows”.)
Tyvärr är ”Trötthetssamhället” skriven på en snårigt akademisk prosa som sannolikt hindrar Hans insikter från att nå fram till de sönderstressade löneslavar som skulle uppskatta dem bäst. Han fastnar alltför lätt i sina egna metaforer. Han inleder boken med en medicinsk metafor som han har blivit förtjust i: det förra samhällsstadiet var ”immunologiskt”, det handlade om yttre hot, om vän kontra fiende, men nu lever vi i en ”neurologisk” epok, våra problem är utbrändhet, inre stress och ADHD. Det är en metafor som genast trasslar till det för honom, eftersom det finns en given invändning: kunde man inte säga att vår tid med dess flyktingströmmar, främlingsfientlighet, gränskontroller och självsegregerande identiteter är minst lika ”immunologisk”? När han ska argumentera för att det inte alls är så påminner han mest om någon som försöker kränga en overall på en motspänstig treåring.