Vetenskapligt känslotänkande

"Jag tänker, alltså finns jag till", slog den franske 1600-talsfilosofen René Descartes fast. "Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte begriper", hävdade hans samtida Blaise Pascal. Den ene var en jesuitiskt skolad rationalist, den andre både matematiker och mystiker. Vem av dem har rätt?@3a Text:Under flera hundra år har Descartes haft vetenskapen på sin sida medan Pascals deklaration mest bara citeras av den kristna trons försvarare. Men frågan är om det inte börjar tippa över åt andra hållet, i varje fall om vi bortser från den religiösa dimensionen och översätter hjärta med emotioner och likställer förnuft med intellektuellt tänkande.Denna för traditionell akademisk vetenskap hädiska tanke genomsyrar en nyutkomme bok av en högst respektabel och flumfri forskare i Lund, Peter Gärdenfors, Tankens vindlar — Om språk, minne och berättande. Gärdenfors är professor i kognitions­vetenskap, ett ord som ordagrant översatt skulle bli "vetandevetenskap", det vill säga vad det innebär att veta något och hur det går till att förvärva och lagra kunskap.Han har tidigare framträtt som popularisator med böcker som Blotta tanken (1992) och Fängslande information (1996). Smaken för dubbeltydiga och vitsiga titlar präglar också den nya boken vars namn kan läsas ut på två sätt: antingen Tankens vindlar eller Tanken svindlar. I förordet lägger han till en tredje läsart: Tanken svindlar = bedrar oss. Uppenbarligen misstror han det förnuftiga språket som uttryck för absolut och entydig sanning.Det är emellertid allt annat än irrationellt känslotänkande i vanlig mening somþf>Gärdenfors avser. Genom att göra en syntes av bland annat psykologi, ling­vistik, neurologi och kunskapsteori försöker han och hans ämneskoller att komma åt det som sker inne i hjärna och kropp när vi upplever att vi tänker, känner, minns och vill saker.Det visar sig att det vi kallar medvetande och det som utspelar sig där till stora delar kan betraktas som en krusning på ytan av ett hav i vars djup elektrokemiska processer tillsammans med hormoner och signalsubstanser styr organismen och ävenfattar beslut om handlingar till vilka medvetandet i efterhand får fabricera plausibla förnuftsskäl.I likhet med en växande majoritet av forskare på vitt skilda områden utgår Gärdenfors från utvecklings­läran som grundteori och varje ny hypotes måste besvara frågan hur den låter sig förena med naturligt urval, miljöanpassning och överlevnadsstrategi. Man kan till exempel "fråga varför vi egentligen behöver känslor. Räcker det inte med ett rationellt resonerande medvetande som inte ska störas av några hormonella svallvågor?Känslor är till för att ge organismen motiv att ta hänsyn till det som orsakar känslorna. Känslor är inte skadliga för rationaliteten i ett resonemang. Tvärtom: de stödjer resonerandet. Utan känslomässig värdering av olika handlingar och deras konsekvenser skulle vår vilja inte ha någon riktning."Även minnet styrs i hög grad av känslor, både på så vis att vi bättre minns det som har någon sorts känslomässig laddning och så att känsloreaktioner helt kan förändra innehållet i minnesbilderna.Gärdenfors skriver ledigt och med väl valda, konkreta exempel och han förmedlar stimulerande, ibland provokativa forskningsrön — så som en god vetenskaplig popularisator bör göra. Ett par invändningar måste dock redovisas. Den första gäller hans sätt att i bokform trycka om gamla tidnings- och tidskriftsartiklar utan att göra sig besväret att genomarbeta dem till ett sammanhängande helt.Samtliga 14 kapitel har varit publicerade tidigare på olika håll, ibland för länge sedan. "Hur världen hjälper oss att tänka" till exempel, med ursprungsåret 1997, bygger till stora delar på amerikanen Andy Clarks samma år utgivna bok Being there: Putting brain, body, and world together again. Sedan dess har Clark även givit ut Mindware: an introducion to the philosophy of cognition (2001) vilken i hög grad berör Gärdenfors frågeställningar — utan att han brytt sig om att integrera den i sitt resonemang. Det finns fler liknande missar.Direkt irriterande blir det när han ger sig in på fält som han uppenbarligen inte behärskar.I ett kapitel om berättandets konst påstår han bland annat: "Det är först med den tryckta boken som skriften utvecklar sina egna berättarformer med romanen som det främsta exemplet. /- - / Med boktryckarkonsten utsträcks den fasta planläggningen av handlingen till att gälla även de längre berättelserna — romanen från och med Jane Austens tid ?" Detta är litteratur­historiskt nonsens som Gärdenfors hämtat från en författare vid namn W J Ong.Båda torde ha lika lite aning om till exempel ett 2 000 år gammalt, in i mins­ta detalj planerat verk på 9 900 versrader: Vergilius Eneiden.Frånsett lättja eller nonchalans vid redigeringen och en del rena stolligheter är Tankens vindlar en mycket läsvärd och nyttig bok som ifrågasätter många ingrodda fördomar om medvetande, förnuft och annat fint som vi människor gärna vill tillskriva oss.