Vemodigt vackert om två människoöden

Tanken bakom Edvard Hoems nya bok Mors och fars historia är mycket sympatisk. Att berätta om sina föräldrars liv och något försöka förstå hur de båda individerna kunde bli ett par, förenade i äktenskap och föräldraskap. Med insikten om att varje människas liv är en berättelse har Hoem tagit sig an uppgiften. Givetvis blir en sådan bok samtidigt ett äreminne över hans dagars upphov.

Hur kunde det komma sig att resepredikanten Knut och vallflickan Kristines vägar kom att mötas, tycke så småningom uppstå och en livslång gemenskap blir ett faktum? Ämnet äger onekligen åtskilligt av dramatiskt stoff för en författare.
Källäget kunde dessutom ha varit sämre. Vid sin död 1991 efterlämnade Knut Hoem ett 100-tal små svarta dagböcker där han noggrant antecknat större och mindre nästan dagliga uppgifter om sitt liv. Det tycks mest ha handlat om hans vardagliga bekymmer och glädjeämnen som resepredikant i den norska inre missionen. Men givetvis finns här också uppgifter om hur han möter Kristine, tysketösen som förlorat såväl sitt hjärta som sin oskuld till en ung tysk soldat. För berättelsen om Knut och Kristine utspelar sig i 40-talets Norge med den tyska ockupationen som mörk och hotfull bakgrund. När soldatens förband förflyttas försvinner han också för alltid ur den nu gravida Kristines liv.

Det är i den situationen som Knut Hoem lär känna Kristine och ganska snart bestämmer sig för att henne vill han ha - något som inte är helt okontroversiellt i det småborgerliga, religiösa sammanhang där han är verksam. Så blir också vägen lång fram till en förening. Och kanske är det vetskapen eller aningen om att de bådas äktenskap inte blev den passionerade samvaro som de säkert önskat som gör att Edvard Hoem är mycket återhållsam med beskrivningar av deras gemensamma liv.
Desto mer får man veta om vars och ens historia fram till den dag då deras gemenskap är ett faktum. Och det är två inte särskilt ovanliga människoöden som beskrivs mot den mörka krigiska bakgrund som ockupationen innebar. Genom Knuts verksamhet får man som läsare också en inblick i den norska fromhet som var rådande och som ibland kunde uppfattas som en tvångströja.

Mors och fars historia är en avgjort intressant om än något ojämn läsning. Detta senare beror på att Hoem i väl hög grad förlitat sig på vad han läst och hört om dina föräldrar och endast i undantagsfall tagit sin den konstnärliga frihet som hade kunnat innebära en litterär gestaltning. Nu har boken mer blivit en redovisad berättelse än en konstnärligt utformad roman, alltför beroende av källorna som stundtals är detaljerade, stundtals översiktliga. Resultatet blir en ojämn struktur där vissa detaljer från motiverat stort genomslag medan andra delar tycks mest skissade. När Hoem någon gång dristar sig till att släppa fram den skönlitterära diktaren sker det närmast med skamkänslor; så mån är han om att bara berätta ?sanningen? - som om den alltid måste bygga på autentiskt material. Författaren Edvard Hoem med flera skönlitterära verk bakom sig vet naturligtvis att den gestaltade berättelsen kan vara nog så ?sann? som den dokumentära.

Trots dessa invändningar är Mors och fars historia en riktigt berörande berättelse om ett par människoöden. Några små språkliga skönhetsfläckar är möjligen ett resultat av översättningen. Men i stort sett är Hoems bok en vemodig, finstämd skildring av ett stycke norsk 1900-talshistoria. En särskild eloge till den som utformat bokens omslag med ett fotografi av två människor vandrande hand i hand. Sällan är ett bokomslag så samstämt med den berättelse som utspelar sig innanför bokpärmarna.

Vemodigt vackert om två människoöden

Edvard Hoem har skrivit ett vemodigt äreminne över sina föräldrar, konstaterar Cristina Karlstam.