Vemodigt om hotad manlighet

De är förvillande lika, Florian, Tom och Poul, de manliga huvudpersonerna i Ulf Lundells trilogi Saknaden (1992), Friheten (1999) och den nyligen utkomna Värmen: de har ett fritt och skapande yrke, de vantrivs i Sverige och drömmer om Medelhavets värme, och de söker efter Kvinnan, den kloka och genomskådande, som skall ge dem ett fäste i tillvaron. Och det skadar förstås inte om hon är ung och vacker och har lite la­gom trassligt hår.Till skillnad från sina föregångare är Poul i Värmen rockmusiker och inte författare, men vid femtiofem års ålder har han förlorat den kreativa gnistan, och lusten. Han skulle vilja skriva låtar och släppa en ny platta, men motivationen vill inte infinna sig. I stället för att ge sig ut på en turné far Poul söder­ut tillsammans med sin assistent och älskarinna Sunny. Men Rivieran är nedlusad med turister och dunkar av sambamusik, och när Sunny lämnar honom, kanske för gott, är Poul ensam med sina frågor: Hur gör man? Hur lever man? Hur hittar man någon att älska? Hur älskar man sig själv? Hur bär man sig åt för att orka fortsätta, förbi femtio, sextio?Värmen är en vemodig berättelse, dovt bultande av manlig ångest och gällt gnisslande av ensamhet. Den handlar om sökandet efter identitet, kärlek och mening, och om livskriser. Poul har ett jobbigt år. Han genomlider dels en medelålderskris och en skapandekris, men även ett slags "generationskris".Han tillhör den sextioåttageneration som utmanade den rådande samhällsordningen, och som nu bittert måste konstatera att folkhemmet lagts i ruiner och att den "nyliberala kommersialiseringen" avgått med segern.I Värmen fortsätter Ulf Lundell att utveckla samhällskritiken i sina tidigare böcker.Men det är inte i förs­ta hand samhällets politiska eller ekonomiska struktur som angrips; i stället riktas en fradgande kritik mot framför allt musik- och litteraturrecensenterna, kvällspressen, dokusåporna och feministerna. Den som formulerar kritiken är dock inte Poul själv utan hans bäste vän, författaren Bull, vars osande litanior stundom för tankarna till den grandiosa hatmonolog som Carl-Johan Vallgrens exilkverulant levererade i För herr Bachmanns broschyr (1998).Poul däremot går mest och vantrivs i största allmänhet.Det är i själva verket en ganska intressant klyvning av jaget som gestaltas i Värmen. Jekyll och Hyde-känslan är ibland så stark att jag börjar undra om Bull verkligen existerar, eller om Pouls scener med honom skall tolkas som en jagets nedstigningi ett slags misogyn psykos. En psykoanalytiskt skolad person skulle säkert ha en hel del att säga om janusansiktet Poul och Bull.En figur som ständigt dyker upp i de båda kumpanernas samtal är naturligtvis Kvinnan — som så ofta hos Lundell åtrådd, hatad, idealiserad, föraktad, gåtfull. Å ena sidan är hon svaret på mannens existentiella brist och förvirring, å andra sidan är den moderna kvinnan en hotfull och oberäknelig varelse som i stället för att bekräfta hans manlighet ifrågasätter den genom att demontera de traditionella könsrollerna.Trots att kvinnorna i Värmen är tröttsamt stereotypa — där finns madonnan, den moderliga och kloka som inte har någon egentlig personlighet eller någon uppgift i livet annat än att göra mannen till man och som existerar för honom i så hög grad att hon till och med låter honom välja hennes namn (Sunny), och horan, den sexuellt utlevande, som i Värmen får en så osannolik gestalt (en blond, bisexuell, Kamasutratränad tjugofemåring) att hon känns ironisk — så kan ingen tvivla på att det är de som har makten, och handlingskraften. Romantikern Poul blir ett lätt byte för kvinnor som lurar honom på antingen pengar eller sperma, eller båda, och bokens fem hund­ra sidor är egentligen mest en skildring av hur Poul fördriver tiden i väntan på att Sunny skall bestämma sig för om hon vill ha honom eller inte.Även om den variant av livmoderfeminism som förespråkas i Värmen känns nattstånden (kvinnokamp är okej, så länge den sköts av raffiga lobbyister i slitsade kjolar, i stället för av "hysteriska, pamflettänkande unga skrikor"), liksom den gubbsjuka som uppgraderas till livsfilosofi, så är boken ändå en tänkvärd skild­ring av en manlighet som står svarslös inför modernitetens frågor.Trots att boken som helhet är alldeles för lång och pratig kan ingen säga annat än att Ulf Lundell har flyt i språket, och trots att den gnälliga och självömkande Poul är en ganska tröttsam bekantskap så finns det ögonblick då man faktiskt känner för honom. Det vilar ett blytungt vemod över boken som det är svårt att inte beröras av.Det är förvisso ingen stor litteratur, men som tidsdokument är Värmen faktiskt intressant.