Konsten har sedan evig tid varit beroende av ekonomiskt stöd från stat, kung, kyrka, mecenater (privatpersoner som köper kulturellt kapital), stiftelser, fonder med mera. Det lär inte finnas något samhälle där den kulturella marknaden är så avreglerad att man inte håller sig med någon form av ekonomiskt skyddsnät för producenterna av den konst man finner värdefull.
Friktionen mellan litterär kvalitet och vad som kallas populärlitteratur; mellan ekonomisk ruin och stora framgångar hos en bred och köpvillig publik tvingar samhället att träda in med olika kulturpolitiska åtgärder.
Konkret betyder detta att staten bygger administrativa system som i det här fallet kan föra över en del av bokbranschens resurser till författarkåren. Förtjänta författare ska garanteras frihet genom en trygg inkomst över lång tid. I Sverige är parterna i detta system folkbiblioteken och Sveriges författarfond. Genom bibliotekens utlåning genereras inkomster till författarfonden som sedan delar ut dessa medel i form av stipendier och bidrag.
Ett av dessa stipendier är den garanterade författarpenningen som ger innehavaren en säker halvtidsinkomst fram till sin 70-årsdag. Just detta stipendium som infördes 1972 har varit hett debatterat och kritiserat även inom författarkollektivet självt. Man menar att pengarna går till fel författare; att stipendier lockar fram latmasken hos mottagaren; att utnämningarna styrs av vänskapskorruption; att författarna blir anpasslingar till rådande smak och vad som är politiskt korrekt. Men detta är mer farhågor och inbillning än ett reellt faktum. Belägg för detta finns i en nyutkommen och intressant studie av Anna Gunder, filosofie doktor och litteraturvetare på avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet. I boken Garanterade författare. Om biblioteksersättningen och den garanterade författarpenningen 1972-2010 visar Anna Gunder att kvalitet och produktivitet inte alls påverkas negativt efter tilldelningen av den garanterade författarpenningen.
Resultatet av undersökningen borde därför undanröja all fortsatt debatt i ämnet. Men Anna Gunders slutsatser vilar på statistisk grund, understödd av en formell syn på vad kvalitet är. Man räknar ett femårigt arbetsstipendium från Sveriges författarfond som kriteriet för ett kvalitetssäkrat författarskap. Det handlar alltså om den sortens undersökningar som har en tendens att hamna vid sidan av en debatt som drivs av känslor mer än av korrekt redovisade siffror.
Anna Gunder visar också hur slående lik författarkarriären och den akademiska forskarkarriären är. Båda håller sig med en "stipendietrappa" som steg för steg leder upp till ett slags forskningens och litteraturskapandets frizon. Kanhända känner sig skönlitterära författare inte så bekväma med den jämförelsen.
Anna Gunders studie är gedigen och välbelagd inom sitt något insnävade undersökningsområde. Det är akademiskt korrekt att göra så. Men någonstans i hennes resonemang borde det ha framskymtat existensen av bokförlag samt distribution av litteratur. Måttet på en författares produktivitet kan inte alltid mätas rakt av i antalet böcker denne publicerar under en viss period. Förlag kan plötsligt ändra sin utgivningsprofil, förlag kan gå omkull. Efter ett utgivningsbeslut kan det dröja flera år innan boken väl är utgiven; etablerade författare kan plötsligt se sig själva refuserade. Därför ger utgivningstakten en skev bild av en författares verkliga kreativitet.
Dessutom finns i dag ett litteratur- och distributionsstöd som är riktat direkt till det litterära verket och dess väg ut till läsarna. Stödet går till den kvalitetslitteratur som annars har små utsikter att bli utgiven. I allt väsentligt har detta stöd samma tyngd som garantistipendier till författarna.
Den som vill kan fortsätta att se de olika litterära stödsystemen som en angelägenhet för en liten författarelit. Men faktum är att mycket värdefull litteratur aldrig skulle existera utan de olika stödsystem som finns i dag. För att förstå detta räcker det med att titta på Anna Gunders listor över de författare som har tilldelats författargarantin under perioden 1972-2010.