Vem ska bära skulden?

Den globala kris som började 2007 innebar också slutet på efterkrigstiden. Andra världskriget resulterade i två supermakters globala dominans. Efter 1991 befann sig USA i ensam hegemoni; nu bevittnar vi början på dess nergång. Säkert kommer detta, i kombination med ett växande avstånd i tiden, att påverka relationen till andra världskriget. Inom populärkulturen finns till exempel en ny frivolitet, som när Quentin Tarantino i filmen Inglourious Basterds med sin typiska våldskitsch låter Hitler dödas på en biograf i Frankrike.

Det är inte fel tänkt att nu ge ut en bok om hur Europa förhåller sig till sitt förflutna. Henrik Arnstad sätter dock i Skyldig till skuld. En europeisk resa i Nazi-Tysklands skugga krokben för sin egen uppriktiga vilja att problematisera och provocera. Tempot är för högt, metoden väsentligen kompilatorisk, och eftersom Arnstad saknar djupare förtrogenhet med den internationella diskussionen blir hans genomgång av de forna axelmakternas relation till sitt förflutna själv historisk - i meningen passerad.

Låt mig bara ta ett exempel för att belysa bristen på precision. Arnstad skriver att det nationalsocialistiska ledarskiktet försökte dölja mordet på judarna för det tyska folket. Som Peter Longerich visat i 'Davon haben wir nichts gewusst'. Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933-1945 (2006) var regimen mycket angelägen om att tyskarna skulle veta på ett ungefär vad som skedde, även om det konkreta förloppet mörklades. De ville tvinga in befolkningen i en brottsgemenskap för att stärka kampviljan - efter vad som gjorts mot judarna hade tyskarna ingen nåd att vänta.

I den mån det går att urskilja en övergripande tes i boken är den väl att tyskarna har tagit på sig skulden för förbrytelserna under andra världskriget och bearbetat sitt förflutna, medan dess allierade dolt sin delaktighet genom att framställa sig som offer. Det är inte ett poänglöst resonemang, men hade behövt utföras med stadigare hand. Nu ser det mest ut som om Arnstad fallit för en dramaturgisk frestelse att vända på steken och rikta anklagelsen för att tränga bort det förflutna mot andra än tyskarna.

Men vägen till den öppenhet som har funnits i Tyskland de senaste decennierna har varit krokig, och jag tror att det hade gett Arnstads bok ett större analytiskt djup om han hade dröjt vid detta förlopp. Etablissemang har en häpnadsväckande förmåga att under långa perioder göra sitt agerande till en ickefråga. Psykoanalytikern Alexander Mitscherlich skrev omedelbart efter kriget en bok om läkarkårens delaktighet i förbrytelserna. Den mest påtagliga följden blev att han blev utfryst, och det dröjde till 80-talet innan man åter tog upp saken. Det skrå som undgick granskning av sitt agerande under Tredje riket allra längst var talande nog de tyska historikerna själva. Det som oftast har varit utslagsgivande för att bryta igenom dessa tystnadsbarriärer har varit omvärldens ihållande tryck på Tyskland i kombination med generationsväxlingar. Ett försök att belysa mekanismerna bakom makten över minnet hade nog gett mer än de resonemang om skuld och ansvar som Arnstad bedriver.

Henrik Arnstad talar utifrån sin bok på Celsiusbokhandeln, torsdag 14 januari kl 19.

Vem ska bära skulden?

I boken Skyldig till skuld sätter Henrik Arnstad krokben för sin egen vilja att problematisera frågor om skuld och ansvar efter andra världskriget, finner Kay Glans. På torsdag kommer författaren till Uppsala.