Vad är ett jag i en bok? Jag vet att det finns många läsare som inte förstår vad vi kritiker skriver om när vi använder ordet ”jaget”. Det är dock enkelt att förklara. När vi läser och skriver om en skönlitterär berättelse tänker vi inte att bakom en mening som, låt säga ur Strindbergs En dåres försvarstal, ”jag kände mig som hennes makes bundsförvant gentemot kvinnopartiet” att det är Strindberg själv som känner så.
Det finns aldrig tillräckligt med information om författaren för att vi ska kunna hävda att det handlar om dennes liv. Dessutom: författare drar sig sällan från att göra sin berättelse så bra som möjligt oavsett vad som gett upphov till den – de lägger till och drar ifrån. Därför skriver vi – så att säga – att ”jaget kände sig som en bundsförvant” i stället för att ”Strindberg kände sig som en bundsförvant”. Och finns det ändå starka belägg för att författaren skrivit om sig själv, är vi noga med att understryka att berättelsen är författarens subjektiva upplevelse, allt i den kan vara allt från relevant till en missuppfattning. Åtminstone är det så vi borde skriva.
Ingrid Elams utgångspunkt i nya boken Jag är den ickebiografiska läsningen av böcker som är skrivna i första person. Hennes bok, skriver hon, ställer frågan ”Vad gör jaget?” Den är en kronologisk, icke heltäckande, genomgång av dikter och berättelser från Sapfo till Knausgård – förstås över Rousseaus själbiografi och Prousts På spaning efter den tid som flytt – en karaktärisering av skönlitteraturens olika jagberättelser genom tiderna. Metoden är ofta att mäta jaget med tiden, vad som var möjligt för författaren att skriva beroende på vilken utveckling samhället för tillfället befann sig i. Starkast blir just detta i till slutet av 1800-talet, då texter av Viktoria Benedictsson och August Strindberg behandlas.
Ändå är det när Elam kommer till nutid som det blir mest intressant. Här finns det större tillgång till olika röster om de böcker hon skriver om. Carina Rybergs Den högsta kasten (1997) blir föremål för Elams genomgång. Hon skriver att det förefaller som om Ryberg tillsammans med förlaget genomförde en välgenomtänkt pr-kupp när de lanserade boken som en bok om henne själv och Stockholms uteliv. Verklighet säljer.
Också Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008) väckte debatt. Om vi, som Elam föreslår läser den, som en roman, kan vi förhoppningsvis stå utanför den och inte se det han berättar om ”verkligheten” som något annat än fiktion. Men om vi väljer att läsa den som om den vore verkligheten misstar vi oss och det blir något helt annat.
Men varför drar Elam det hela inte lite längre. Kan dagboken inte vara lite av varje? När en författare öppet redovisar vilka som står förebilder för deras karaktärer, för karaktärer är det alltid frågan om, har man också skrivit en text om förhållandet verkighet fiktion. Vilket är en viktig diskussion i vår tid. Norén namnger verkliga personer, men de är ändå inte verkliga. Visst är det lätt att hålla med Elam i att Norén har lagt ner lite för mycket litterär ambition för att hans dagbok bara ska ses som en dagbok.
Men när namngivna människor känner sig kränkta, ska man då hävda att de inte kan läsa fiktion? och att sådan läsning är lika befängd som när en skådespelare får stå tillsvars för sin rollkaraktärs handlingar?
Det komiska är väl att den som svarar på ett litterärt angrepp som är riktat mot den – som om det vore sanning – har förstås legitimerat den. Några sådana händelser inträffade inte minst i samband med att Maja Lundgrens Myggor och tigrar kom ut 2007. Också den ett ämne för Elam.
Det borde vara en trivial anmärkning att all avbildning är subjektiv, ett perspektiv av flera möjliga – ingen kan inta en position att veta allt. Det finns inget rätt perspektiv, om det gör det är det i så fall inte ett mänskligt perspektiv. Däremot finns det mer eller mindre relevanta uppfattningar.
Elam har skrivit en bok som reflekterar över litteratur. Den är kort, ett smörgåsbord på vilket man kan finna lite av varje. Här finns en enkelhet, ett populärvetenskapligt grepp som gör den mottaglig för en större publik. Det är ett oerhört viktigt budskap hon vill förmedla, och jag verkligen hoppas att så många som möjligt läser och diskuterar hennes bok.
I en värld där jaget får allt större plats är det här en viktig bok. Speciellt när inte ens kritiker ibland förmår att skilja på fiktion och verklighet behövs det enkla resonemang om vad litteratur, och vad ett, både litterärt och verkligt, jag är. Elam håller den diskussionen levande.