Några utgångspunkter: Jag kallar mig inte liberal. Jag är däremot förespråkare av den enskilda individens rätt och ansvar i ett demokratiskt samhälle. Jag är gudsförnekare och försvarar den absoluta och okränkbara rätten att häda – men jag tycker att vi ska visa tillbörlig respekt för människors religiositet. Jag tycker att individens frihet är överordnad det allra mesta, men jag är också för exempelvis kvotering, delad föräldraförsäkring och positiv särbehandling. Jag tror att människan i grunden är en kollektiv varelse, men jag har problem med att inordna mig i grupper av olika slag.
Det finns en poäng med att jag berättar om mina motstridiga åsikter, därför att de också avslöjar något om premisserna för min läsning av Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns nya bok Till frihetens försvar, med undertiteln ”En kritik av den normativa multikulturalismen”. En del ideologiska utgångspunkter delar vi, andra inte. Resultatet av detta blir en rad motsägelsefulla utrop i marginalerna av typen ”Ja!”, ”Nej!”, ”Bra! Och ”Fel!”.
Boken är, som titeln avslöjar, ute i ärendet att dels försvara friheten, dels kritisera normativ multikulturalism. Det bör klargöras redan här att det senare inte är synonymt med en kritik av mångkulturella samhällen – tvärtom. De skriver: ”Vi avvisar tanken att medborgerliga rättigheter och skyldigheter ska bestämmas av kulturell identitet. Den jämlikhet i rättigheter och skyldigheter som bör eftersträvas är en jämlikhet mellan individer och medborgare, inte mellan kulturellt definierade kollektiv.”
Förutom att frågan om individens frihet är större än kritiken mot multikulturalismen och mycket väl skulle kunna utredas i förhållande till en rad andra fenomen, fungerar det tämligen friktionsfritt med bokens dubbla syften. Per Bauhn är professor i praktisk filosofi, och den första halvan av Till frihetens försvar rör sig främst på dessa domäner. Här ges både en klargörande beskrivning av författarnas ideologiska utgångspunkter och en matnyttig redogörelse för hur de använder centrala begrepp som handlar om frihet, rättvisa, kultur, multikulturalism. I bokens andra del konkretiseras och fördjupas resonemanget med en rad dagsaktuella exempel, och även om de förstås skrivit boken tillsammans är detta uppenbart debattören Dilsa Demirbag-Stens område.
Författarnas kritik går bland annat ut på att visa att främlingsfientlighet och normativ multikulturalism (som enligt författarna premierar jämlikhet mellan grupper på bekostnad av alla medborgares lika rätt till frihet) är varandras spegelbilder på det sättet att de båda särbehandlar människor på grund av deras kulturella identitet – negativt respektive positivt. De är starkt kritiska till att människor på grund av att de tillhör en särskild religiös gruppering ska undantas från lagar och förordningar som ska gälla lika för alla medborgare. Man kritiserar exempelvis de blasfemilagar som införts på Irland och i Storbritannien, liksom Uppsalajuristen Mosa Sayeds pläderande för att sharialagar ska kunna tillämpas i Sverige.
Allt som oftast är författarnas argument glasklara – även om jag inte alltid är överens med dem – och det gör det väldigt lätt att som läsare navigera i och förhålla sig till texten. Men en del resonemang haltar mer. Som att de försvarar vuxna kvinnors rätt att bära burqa i det offentliga rummet (det gör jag med) samtidigt som de avvisar omyndiga kvinnors rätt att bära slöja i klassrummet, med argumentet att det är föräldrarna och inte barnen själva som dikterar villkoren för sin religiositet. Hur rätt de än må ha i det, är det svårt att motivera att skolan istället ska kunna bestämma att flickor inte ska bära slöja. Hur man än vänder sig har man ändan bak – och barnet blir utan beslutsrätt.
Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten bemöter ihärdigt problemen med både odemokratiska krafter och normativ multikulturalism med logiska och förnuftsstyrda argument. De har en övertro på upplysningens ideal om rationalitet som jag inte alltid delar. Jag tror att ett samhälle som fördelar rättigheter och skyldigheter enbart utifrån argument om mänskligt förnuft, riskerar att missa att emotioner inte bara är en konstitutiv del av mänskligt liv utan också av godo för det eviga byggandet av demokratin.
Ett av mina största problem med Bauhns och Demirbag-Stens bok är oviljan att bejaka den växelverkan mellan individ och kollektiv som jag menar är oundviklig, inte bara eftersom människan är en relationell varelse utan också för att alla samhällen byggs av individer i gemenskaper. Också de liberala principerna om individens frihet är resultat av en kollektiv utveckling. Yttrandefrihet och annat som hör den liberala demokratin till är uppgörelser människor emellan – inte något som är av naturen givet. Vi måste hela tiden träffa sådana överenskommelser på nytt, och det gör vi tillsammans.
Jag är ändå djupt imponerad av Till frihetens försvar. Det är sällan den här typen av böcker förses med så tydliga avsändare, sådan konkretion i språket och så många uppslag till vidare diskussion. På snart sagt varje sida finns något – vare sig det är definitioner av filosofiska begrepp eller ett specifikt exempel på särlagstiftning – som jag vill ha ett samtal med någon om (det är en plåga att behöva nöja sig med några enstaka nedslag i den här texten). Jag är också glad över det konsekventa medborgarperspektivet, som inte tillåter att människor låses fast vid en särskild kultur eller religion.
En av bokens viktigaste slutsatser och poänger är därför den om hur multikulturalister ser på människans förhållande till sin kultur. När man pläderar för att majoritetssamhället bör tillämpa lagar så att minoriteter tillåts leva i enlighet med sin kultur, menar man ju samtidigt att denna kultur ska premieras på bekostnad av majoritetens. Här avslöjas något ytterst obekvämt om framförallt västvärldens självbild. Det finns otvivelaktigt något motbjudande pompöst i att anse sig vara tvungen att låta minoriteter ”få utöva sin kultur/religion”. Varför tenderar vi att se människor som tillhör minoritetskulturer som så mycket mer beroende av och knutna till sin kulturella identitet än vi själva är?