Vem är egentligen frisk?

Det är snudd på oundvikligt att läsa Maja Lundgrens Mäktig Tussilago utan att se den som en kommentar till den sanslöst omdebatterade föregångaren Myggor och tigrar, där Lundgren i ett slag gjorde upp med den napolitanska Camorran och gubbväldet i svenskt kulturliv, hänsynslöst utelämnande både sig själv och andra.

Att Mäktig Tussilago till stora delar utspelar sig i ett terapirum där den brutna kulturmannen Oscar Riktelius försöker nå fram till en förklaring till sitt sammanbrott tillsammans med psykiatern Mister Hur Har Vi Det Här Då? är inte nödvändigtvis en följd av de hemsnickrade diagnoser som en stor del av Sveriges kulturella makthavare såg sig tvungna att placera på författaren som hade haft mage att solka den gemensamma duken med annat än klädsamma rödvinsfläckar. Men den bärande tematiken, att normalitet inte är något givet och att det inte är alldeles lätt att säga vem som är frisk och vem som är sjuk, understruket av att både Oscar och Mister psykiater bägge för anteckningar om varandra, är en direkt fortsättning på det ovanligt uppriktiga, och ibland moraliskt tveksamma, samtal om subjektiv verklighetsuppfattning som Lundgren påbörjade i Myggor och tigrar.

Den arme Riktelius och den nästan lika arme människovännen Mister försöker pussla ihop den verklighet som har lett fram till sammanbrottet. Är det kanske middagen i gamla vänners lag, där själv eruptionen tog plats, som är den utlösande faktorn? I Lundgrens smått raljanta dialog, där pseudointellektuella kväden och politisk korrekthet tar lika plats i en helhet som hela tiden ljuder men inte säger någonting kunde onekligen puffa den bäste över kanten. Eller är det möjligen Oscars sambos beslut att vägra festen och ta med sig barnen till sina föräldrar det handlar om?

Oscar är en god, jämlik vänsterintellektuell som skäms en smula över sin borgerliga bakgrund där en inriktning på antropologi, i stället för ett riktigt yrke, är hans enda uppror. Den oavslutade avhandlingen om häxan Doideag, och följden i ett yrkesliv som personlig assistent - i omvärldens ögon ett gigantiskt misslyckande - kunde vara ytterligare en orsak till det gränsland som plötsligt öppnats.
Eller är det kanske mötet med grannen Lemmy, smårasistisk och på fritiden utklädd till indian, som utlöser Oscars psykos? Lemmy smyger för övrigt omkring i utkanten av berättelsen som en mellanmjölksfostrad, semisorglig och ganska lustig hänvisning till chief Bromden, berättaren i Ken Keseys klassiska Gökboet.

I första hand är Mäktig Tussilago förstås en självständig roman, och smått paradoxalt är det kanske här den intertextuella relationen till föregångaren är som störst. Med sina beskedliga 150 sidor är romanen nämligen ett fint dokument över det som kom bort i den våldsamma debatten som följde på Myggor och tigrar, det vill säga Maja Lundgrens stilistiska skicklighet och väldigt fängslande språkliga gehör. Om ytterligare några böcker kommer romanen knappast att framstå som en av de bästa i Maja Lundgrens produktion, och det går att lyfta frågor om vad berättelsen egentligen vill förmedla med sin på sätt och vis ganska ofokuserade späkning av "den goda mannen" Oscar. Men här och nu är Mäktig Tussilago ett styrkeprov där vers, förvirrade fragment och knivskarpa iakttagelser löper samman i en mycket behaglig text.

Vem är egentligen frisk?

Författaren Maja Lundgren är tillbaka. Nu med romanen Mäktig tussilago som ställer frågor om normalitet och manlighet på sin spets. En aning ofokuserad, men ändå ett stilistiskt styrkeprov, anser Sebastians Johans.