Vem äger folkhemmet?
Henrik Björck krånglar till vedertagna uppfattningar på ett upplysande sätt i sin i år utkomna bok om det långa svenska 1900-talet, skriver Torgny Nevéus.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det betyder inte att den nya undersökningen om folkhemmet och dess rötter skulle vara alltigenom lättläst. Det finns delar av den, i vilka den fåkunnige recensenten inte har förmått fullständigt ta till sig allt under den begränsade tid som stått honom till buds. Det gäller särskilt det centrala, drygt hundrasidiga avsnitt, som författaren kallat "Uppbyggliga ord i tider av kris eller Planhushållning på svenska". Sägas skall dock att kapitlet är betydelsefullt för författarens resonemang och hans slutsatser, även om det förmodligen skulle ha vunnit på att förkortas något, särskilt vad gäller beskrivningen av förarbetena.
Författaren börjar, för att åter nyttja formuleringen i slutorden, med att "krångla till det". Själva begreppet folkhem har ju kommit att knytas till Per Albin Hansson och hans framträdande i riksdagens remissdebatt 1928. Men är det så säkert att han skapat ordet? Är det inte - Björck citerar vällustigt en kollega - dags nu för en "avsossefiering av det nationella närminnet"? Det var inte bara en enda historisk aktör som stod för uttrycket folkhemmet, inte bara socialdemokraterna som "byggde landet".
Björck tillämpar ett intressant grepp som han kallar språkbruksperspektivet. Därmed menas att han tar fram honnörsorden och för all del också skrämselorden. Vad betydde de vid olika tidpunkter? Detta är ingalunda, som vi kanske tror, självklart. De första åren på 1900-talet började ordet folkhem att uppenbara sig i olika svenska sammanhang. Det var lånat från tyskan, där begreppet "Volksheim" var välkänt.
I Stockholm fick det en mycket konkret innebörd. I Adolf Fredriks församling inrättades ett folkhem och när man steg in i detta hus möttes man av anslaget "Känn dig hemma!". Det inrymde ett välutnyttjat bibliotek och alkoholfri restaurang. Lämpliga lördagsnöjen tillhandahölls. Liknande anordningar förekom på andra håll, exempelvis i Västerås och Göteborg liksom i Uppsala. Bland initiativtagarna fanns män från de "högre klasserna" och institutionerna syftade till integration av arbetarna, inte konfrontation.
En annan sak var dock "Folkets hus", som inrättades av arbetarna själva, vilket har gjort debatten om folkhemmet aningen komplicerad. Betecknande är att högern i början av 1930-talet tog initiativ till att inrätta Medborgarhus.
Ur sitt perspektiv tar Björck också upp ord som "den sociale ingenjören", i Sverige tidigast belagt 1902. Det har betraktats som något svenskt men hade i själva verket sitt ursprung i USA:s industrikretsar. Uttryck som "rationalisering" och "planhushållning" kom också från de stormakter, som under åren 1914-1918 fått erfarenhet av den onekligen effektiva krigsekonomin, som nog kunde tillämpas också i fredstid.
Bokens sista avsnitt, som Björck själv kallar essäistiskt, heter "Badhuset i folkhemmet". Till "folkbadspionjärerna" hörde kring förra sekelskiftet och framöver läkarna Carl Curman, Nils Englund och Henrik Berg. Som alltid kom inspirationen utifrån; i Tyskland, England och USA fanns folkbadsföreningar. I och med att bakteriologin som vetenskap utvecklats skapades grogrund för vad författaren kallar hygienismen.
Att läsa om folkbadsrörelsen är en fascinerande upplevelse. Stockholmsutställningen 1930, känd för sin "funkis" och sitt "acceptera" innebar en skjuts framåt för badrörelsen. Alla de utställda moderna lägenheterna hade badrum. Knappt tio år tidigare hade det stått i ett kommittébetänkande: "I arbetarklassens levnadsvanor ingå icke regelbundna bad och ett badrum skulle därför sannolikt icke möta ett verkligt behov." Som slutpunkt kan nämnas att Folkbadsföreningen 1963 helt odramatiskt uppgick i Simfrämjandet. Sveriges folk hade blivit ett renare folk.
Förhoppningsvis har anteckningarna vid ett studium av Björcks folkhemsbok givit någon uppfattning om dess rika innehåll. Han ställer många vedertagna sanningar under debatt och kommer säkert att möta kritik. Han säger sig ha belyst "en ideologisk förändring av den reformistiska arbetarrörelsen" (läs: socialdemokratin), som fått lättare att "samarbeta med industrialisterna utifrån en relativ samsyn kring vikten av tillväxt och samarbete i stället för konflikt".
Läsaren kan i alla fall konstatera att Henrik Björck på ett originellt manér skrivit något av en fullständig historia om det långa svenska 1900-talet, ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt.
Hur många gör om detta?