Vederkvickande till läsandets lov

Det är en trött gammal man, närmare 100 år, och han somnar ideligen. Stewe Claeson profilerar sig med besked i vår ungdomsfixerade tid när han valt en åldrad människa som huvudperson för sin i dag utgivna roman Tiro. Den utspelas århundradet före vår tideräknings början. Platsen är Neapelbukten. Efter mordet på Caesar och dess följdverkningar, då även Cicero tas av daga, styrs det romerska imperiet av Octavianus mera känd som kejsar Augustus. Förutom minnen från Spartacus slavuppror har dock den dramatiska perioden under republikens tid, som så småningom följdes av Pax Romana, lämnat få spår.

Tidsprånget är av det hisnande slaget från Siriprisbelönade Claesons senaste roman De tiotusen tingen som gavs ut för två år sedan. Men också platsen för skeendet. De tiotusen tingen var förlagd till en bilskrot och handlade om människor i vår egen samtid. Ett av den bokens teman var folkhemmets avveckling. Där fanns även resonemang kring vad som kunde kallas känslan av mening i en alla gånger inte lättöverskådlig tillvaro. Liksom om villkoren för vår tillhörighet och delaktighet i alla de skeenden som sammantagna utgör en människas stund på jorden.
Det är så gott som uteslutande frågor av detta senare slag som upptar författaren den här gången. Marcus Tullius Tiro var Ciceros sekreterare och blev frigiven slav. Efter sin herres död ägnade han sig åt att vårda sin forna uppdragsgivares litterära kvarlåtenskap. Och det är i den rollen en mycket gammal Tiro uppträder i romanen. Livet på gården går sin gilla gång. Sysslorna är strikt uppdelade. Varje dag är den andra lik. Men i detta enahanda finns en utväg till en betydligt rikare tillvaro. Boken beskriver den som ett sätt att "flytta väggarna" och därigenom bli i stånd att uppleva hela världen, även i ett tillbakablickande perspektiv. Vad det handlar om är givetvis människans möjlighet att genom sin läsförmåga överskrida rummets och tidens gränser.

Vad Stewe Claeson skapat med sin nya roman är ingenting annat än en enda väldig hyllning till läskonsten. Vid den tid då boken tar gestalt var den förmågan långt ifrån var mans egendom. Och på ett helt annat sätt än i våra dagar ett människans adelsmärke som samtidigt gav henne en känsla av att vara utkorad. Men författaren låter sina tankar löpa längre än så till att omfatta språket i dess helhet. Det är genom språket vi har möjlighet att undersöka grundvalarna som gäller själva livet. Skrivandet blir kungsvägen framför andra att formulera och pröva alla förhållningssätt som har med den mänskliga existensen överlag att göra.
Det finns en hel del av modern språkfilosofi i Stewe Claesons bok. Wittgensteins utsaga om att mitt språks gränser är min världs gränser, till exempel. Men det är heller inte långsökt att närma sig framställningen som att författaren därmed öppnar dörren till sin egen skrivarstuga och låter läsaren snegla honom över axeln och ta del av den skapande processens mysterier och hemligheter. Samtidigt innehåller romanen åtskilligt av en personlig livsuppgörelse. Den allt överskuggande frågan gäller dödens realitet och våra olika sätt att handskas med den ändlighet som allt mänskligt liv är underkastat. Åldrandets problem har i dessa sammanhang fått stort utrymme. Och det i samband med ett flertal av filosofins många klassiska frågor.

Livets innehåll och mening, vad det tjänar till är ett av dem. Men likaså spörsmålen om ont och gott och inte minst om viljans frihet. Det sistnämnda vidarebefordrar synsätt som ligger Jean-Paul Sartre nära. Annat som diskuteras under handlingens gång är minnets roll i våra liv och vad av det vi minns som har ursprung i egna upplevelser och vad som har sin upprinnelse i sådant vi fått berättat för oss. En central tanke i romanen har att göra med människors ömsesidiga beroende av varandra för att finnas. Och de vilopunkter i oss själva som förblir tomma så länge de inte uppfylls av ett du. Det är inte svårt att se att såväl Martin Buber som Emmanuel Lévinas befinner sig någonstans i grannskapet.

Mitt bland alla dessa mer eller mindre abstrakta resonemang utvecklar romanen en mordhistoria som ger berättelsen en starkt händelsemättad inre puls. Och det på samma gång som livsföringen följer helt andra spår med eftertanke, stillhet, tystnad och vila, något som onekligen får hela boken att framstå som en vederkvickande oas mitt i vår egen turbulenta och inom snart sagt alla områden stressframkallande tid. Just denna eftertänksamma lågmäldhet i Stewe Claesons nya bok hör inte minst till dess främsta kvaliteter. Det är en lisa att ta del av denna hyllning till kulturens värden och till det skrivna ordet mitt i vårt vid helt andra och betydligt mera anfådda ideal fixerade nu.

Vederkvickande till läsandets lov

Det är en lisa att ta del av Stewe Claesons hyllning till kulturens värden i den i dag utgivna romanen Tiro, skriver Bo-Ingvar Kollberg.