Vätskornas poesi

Det är mycket som är vått hos Bellman. Det skvalpar om båten som för Fredman och hans kumpaner till någon av Djurgårdens många krogar, och det skvalpar i alla stånkor och krus som begärligt töms. Att pressa något till sista droppen är en sliten metafor men den säger precis vad Hans-Göran Ekman gör i sin nyutkomna bok: Fluidum svalla! Om dynamiken i Bellmans värld.
Hälften av boken består av små kulturhistoriska skisser om allt med vätskeanknytning i 1700-talets Stockholm. Mycket mer än i dag var Stockholm på den tiden en sjöstad med livlig trafik från när och fjärran, ved- och höskutor från skärgården och stora fartyg från alla Östersjöns stora hamnar. För Bellmans och hans Fredmans del begränsade sig sjöfarten mest till roddbåt från Skeppsbron till något närbeläget utflyktsmål - äventyrligt nog under en tid då simkunnigheten var noll. Inne i stan hämtades det upp vatten ur både surbrunnar och vanliga brunnar och man började så smått anlägga vattenledningar. Annars var det rikaste flödet förlagt till de talrika krogarna.

I bokens andra del tillämpas dessa lärdomar på några av Fredmans epistlar. Ekman är väl påläst i fråga om allt flytande under den gustavianska eran, han skriver väl och är noga med att belägga alla sakuppgifter och att hänvisa till det som tidigare Bellmanforskare haft att säga. På flera enskilda punkter kan han korrigera deras tolkningar.
Och tolkningar behövs. När man hör någon modern trubadur framföra epistlarna halkar man lätt förbi den exakta innebörden, vilken Bellman själv lär ha angett genom sitt agerande. Mycket i texten består av korta temperamentsfulla utrop och kommandon, men vem är det egentligen som säger vad? Ekman ansluter sig till det numera etablerade språkbruket och kallar Fredman konferencier, men det är inte alltid gott att veta när denne pratmakare ger ordet till någon annan och inte heller var i rummet de olika stroferna utspelas. Ekman utreder tålmodigt dessa frågor i några utvalda epistlar.
I sin ambition att finna ett samlande begrepp för det som alla vätskorna står för i Fredmans värld förkastar Ekman den annars gängse termen dionysisk. Associationerna till vinets och rusets gud täcker inte hela svallet. Han stannar i stället för "oceansk", med denna från det vanliga "oceanisk" avvikande stavning. I överförd bemärkelse används ordet inte sällan inom religionspsykologin för ett mystiskt uppgående i ett överindividuellt sinnestillstånd, vilket han är helt klar över. Med stöd av William James och via honom Walt Whitman vill Ekman ge ordet en profanvitalistisk innebörd som passar bättre in på Bellman. Det textställe hos James han hänvisar till handlar emellertid inte om oceanskt utan om "kosmiskt" medvetande.

I den mån den specifikt bellmanska livskänslan kräver ett särskilt namn med, låt oss säga, multifluidala konnotationer, skulle jag vilja föreslå ett som ligger närmare dionysisk i så måtto att det är hämtat från den grekiska mytologin: poseidonisk. Havets gud Poseidon omger sig med ett hov av vattenvarelser - najader, tritoner med flera - som flitigt figurerar i Bellmans diktning. I sin latinska namnform Neptunus omnämns han på flera ställen. Denne havsguds favoritdjur är hästen och gnäggande hingstar anger tonen när Ulla Winblad befinner sig i öm och kär belägenhet, exempelvis under Mollberg.
Men termer är mindre viktiga. Ostridigt riktar författaren uppmärksamheten på ett viktigt element i Fredmans epistlar, även om han ibland går väl långt i sin inventeringsiver. Bläckhorn och kaffepannor förefaller föga oceanska - på sin höjd kan det storma i ett vattenglas. Stop och sejdlar är desto mer relevanta. Gutår, Hans-Göran Ekman!

Vätskornas poesi

Staffan Bergsten höjer sin bägare inför Hans-Göran Ekmans Bellmanstudie och utropar en skål för en kunnig och välskriven monografi.