Det började med hår. Stora. Yviga. Konstiga frisyrer. Fortsatte med bajs. I långa banor och högar. Sedan ytterligare av bara farten med allt tyngre ämnen som våld, kärlek, döden och läskigheter. Böcker omisskännliga och egenartade, tecknade nästan som av ett barn. Naivt och med ett stort mått av humor. Jag talar naturligtvis om Pernilla Stalfelts egensinniga och fantastiska böcker som för första gången utkom år 1996.
Nu 14 år efter debuten tar hon sig an det enorma, outtömliga och också allvarstyngda ämnet livet i Livetboken. Som alltid med lika opretentiöst och lekfullt sinne- som handlag. Hon vrider och vänder på begreppet liv, i alla dess former och från alla tänkbara och otänkbara håll och vinklar. Hon dissekerar och analyserar livet från universum till en liten myra i ett enda penseldrag. Från en bild till en annan. Så signifikativt för Stalfelt. Så genialiskt och alltid med ett muntert leende liksom över sidorna, ofta med den där sista knorren och för ämnet ofta helt irrelevanta tillägget. Som om Stalfelt inte kunde hålla sig från att rita den där sista lilla egentligen onödiga figuren men gör det bara för att hon vill. Som ett busigt barn som bara inte kan låta bli för att det är så lustfyllt och roligt. Två ord som säger det mesta om hennes böcker.
Böcker som dessutom är lika roliga och givande oavsett ålder. Inte minst för den vuxne, som i bokens inledning där liv jämförs med tid och kaffedrickande. Och de olika åldrarna beskrivs med ord som
1 år= dricker välling, 6 år = dricker mjölk, 14 år= läsk, 25 år = Kaffe latte, 30 år = kaffe latte, 40 år = picknick, 50 år = fika, 65 år = kaffe med dopp, 80 år= sörpla kaffe, 95 år = kaffet kallnar. Livet = kaffedrickande.
Tänk om livet ändå vore så lätt. För så lätt och självklart känns det då man läser Stalfelt. Som om blicken klarnade inför hennes bilder och förklaringar, likt ett barns med den där självklara hållningen inför livet. Och livskraften. Det är en känsla att ta med sig. Och en livsvisdom som heter duga.
Men livet är inte bara åldrar visar Pernilla Stalfelt. Rent krasst består livet av dagar och nätter. Och tiden där emellan. Det vi väljer att fylla livet med. Vissa med att jobba, jobba, jobba. Eller handla, handla, handla. Andra med att lugnt beta på en äng eller bita sig själv i armen, andas, tänka för att veta att man lever. Eller varför inte pussas med luciakronor. Sådant som är bra för livet, liksom kärlek och vänskap. Och livmödrar. Där själva livet startar, det ömtåliga, som vi måste vårda och värna låter Stalfelt läsaren förstå. Om man nu inte har oturen att råka möta en ilsken björn som inte vet att det är förbjudet att ta någons liv. Och vart tar livet och själen vägen? frågar sedan Pernilla Stalfelt strax. Säg det den som vet.
Slutet är nästan hisnande. Och börjar som boken slutar. I rymden. I oändlighet. I liv bortom detta.