I litteraturen har normalitet alltid varit undantag. Det annorlunda, det udda och fantastiska, har nästan alltid varit regel. Till litteraturen går man ju inte sällan för att uppleva något bortom den egna vardagens invanda upplevelsesfär. Att sagor, myter och fantasy hör till litteraturens äldsta och slitstarkaste genrer är givetvis ingen tillfällighet. Även i den på senare år så populära biografigenren är det ofta de extraordinära, häpnadsväckande eller berömda levnadsödena som premieras. Att det förhåller sig på det sättet måste dock inte nödvändigtvis bero på ett sug efter det otroliga hos läsarna, utan kan lika gärna bero på en lättja hos författarna. Ty att fånga det fantastiska i det fantastiska är inte särskilt svårt. Men att fånga det fantastiska i det normala är betydligt knepigare.
Kristoffer Leandoer är helt klart en författare som inte lider av lättja. Hans nya roman, September, skildrar nämligen ett till synes helt normalt, om än alldeles för kort, människoliv: En lärarinna och trebarnsmammas rätt så ordinära levnadsbana, från barndomen fram till den plågsamma och allt för tidiga (men dessvärre också den rätt så ordinära) döden. På ytan finns det inget storslaget eller märkvärdigt med detta liv, inget stoff som på ett naturligt sätt låter sig omvandlas till litteratur. Att Leandoer ändå gett sig på detta, kan tyckas dumdristiga, uppdrag beror på att kvinnan i fråga, som aldrig nämns vid namn i romanen, råkar vara författarens egen mor. Den mor som cancern knäckte bara några dagar före 42-årsdagen och som, de litterära ambitionerna till trots, aldrig fick chansen att berätta sin egen historia. Den uppgiften har nu alltså i stället fallit på sonen.
Leandoer skriver på en rak, enkel och spänstig (men ibland alltför friktionsfri) prosa berättelsen om sin mamma. Om prästdotterns komplicerade förhållande till föräldrarna, om studierna i Cambridge och Lund, om den drömda men uteblivna akademiska karriären, om mötet med kärleken, om den motvilliga resan in i normaliteten. Kort sagt om allt det som blev, men också inte blev, av. Det är ett stycke intressant kvinnohistoria, som dock stundtals känns mer angelägen för författaren än för läsaren.
Leandoer försöker alltså i sin roman sammanfatta ett liv. Självfallet misslyckas han. Men det är också, anar jag, en del av poängen. Ett människoliv låter sig aldrig slutgiltigt förklaras. Det går aldrig att fullt ut förstå en annan människa. Men, för att citera P O Enquist, "vad vore vi om vi inte försökte". Det är främst som ett sådant försök, som ett slags medvetet misslyckande, som jag väljer att läsa Leandoers roman; som en gestaltning av hur allas våra liv, hur normala de än kan tyckas, är unika och häpnadsväckande, men hur vi alla ändå liknar varandra i livets oavbrutna pendlande mellan meningslöshet och mirakel.