Det var förr en tumregel att de närmaste 50 åren efter en författares död var avgörande för de litterära verkens överlevnad. Om detta gäller även i dag, är kanske inte helt säkert. Den mediala världen glufsar i sig sina barn. Uppsalaförfattaren Sven Delblanc får nog ändå sägas befinna sig på den säkra sidan. Han dog 1992 och lever alltjämt i många läsares minne. Även om Bonniers förlag gärna kunde ge ut några av de centrala verken i nya utgåvor. Här finns för den unga generationen en förebild som heter duga.
Det är inte bara böckerna om Hedeby, Samuelsviten eller titlar som Prästkappan, Kastrater, Eremitkräftan eller de senare, Livets ax och Agnar, som givit Sven Delblanc en förblivande plats i vår historia
Mytbildningen kring honom började redan under hans lärartid, som docent vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Det förekom att kvinnliga studenter svimmade under hans seminarier. Att sedan bli inburen i assistentrummet av Den Store var en tungt vägande merit. Om den också inte stod i tentamensboken. Det var heller inte fy skam att sitta med
vid någon av föreläsningarna som avhölls i sal IX i universitetshuset, där Sven Delblanc uppträdde i full ornat med sin medaljong och röda halsduk, som en prästerlig stola fritt hängande runt halsen.
Oförtröttligt arbetar även Sven Delblancsällskapet på att befästa hågkomsterna. I det syftet har man givit ut författarens journalistik, kritik och essäistik i flera böcker. Den fjärde och sista delen är precis utkommen och heter Mest personligt.
För sammanställningen svarar litteraturvetaren Lars Ahlbom, välrenommerad Delblancspecialist. Han uppträder själv med en inledning och kommentarer, som fungerar som diskreta sidorepliker till läsaren. Det inte minst förtjänstfulla med den här volymen, liksom med de tidigare delarna, är att den på ett ställe både samlat texter som är svåra att få tag på och att den dessutom rymmer inslag som förut inte funnits i bokform.
Den välvalda titeln signalerar att Sven Delblanc i många av texterna intar en hållning av förtrolighet, som ger urvalet dess helt egna ton. Så kunde han uppträda också i sina böcker, något som gjorde det svårt för en del kritiker att skilja mellan dikt och liv.
Ibland ställde det till problem för författaren vilket framgår av de bidrag om estetik och fantasi som finns på slutet. I den kreativa processen med det skapande ögonblicket, där ingivelsen följer sina egna lagar och där det oväntade är svårt att styra, får dock den upplevda verkligheten ofta stryka på foten. Det gäller nog även en hel del av innehållet i de här texterna, som tidigare varit publicerade i allt från Expressen och Dagens Nyheter till Röster i radio.
Nedslagen inledningsvis görs i den sörmländska barndomsmiljön lika väl som i den dagliga tillvaron långt senare. Sven Delblanc berättar om hur han tidigt kom att läsa vuxenlitteratur, en vana som han gärna anbefaller senare generationer.
Han skriver om feriearbete som bonddräng på 1940-talet och man får möta den konflikt med att leva i två världar, en där kroppsarbetet hölls i helgd och en där bokvettet dominerade, som han väl aldrig riktigt fick fason på. Beskrivningen av de vid mogna år inledda försöken att etablera sig som målare i Strindbergs efterföljd är ett mästerstycke i upprymd självironi. Men det första mötet med en naken flicka antar närmast sakrala proportioner.
Föräldrarnas försök att bygga upp en ny tillvaro i Kanada är ett motiv som satt många spår i författarskapet. Här ges ytterligare infallsvinklar till dem vi redan fått.
Det i böckerna ofta behandlade men i dag snart bortglömda bondesamhället är annat som tas upp. I en svit porträtt, kallad Historiska gestalter, förekommer bland andra både Heliga Birgitta och Gustav III.
På tal om Sven Stolpes bok om Birgitta får Uppsalaborna som ”glädjedödare” sin släng av sleven. Det sker i samband med en redovisning av dåtidens vetenskapliga ideal. När det gäller Gustav III och dennes uppväxtförhållanden, kan vem som helst känna sig hemma som i en modern familj.
Mera allvarlig är Delblanc, när han berättar om den skelettcancer som ändade hans liv, det som han skrev öppet och naket om i sina sista egna böcker. Men ändå är det för det mesta en lätt luttrad, en smula desillusionerad och emellanåt även gammelmansvis författare som talar.
Man kommer ofta att tänka på hur mycket som hunnit förändras sedan Sven Delblancs tid. Och hur mycket han skulle ha behövts i dag, hans ordval, bildning, formuleringar och skarpblick.