Based on a true story har ju länge varit ett säljande begrepp, och självbiografin som litterär genre frodas. Men kan vi verkligen lita på våra – och författarnas – minnen? Och om inte – är då självbiografierna verkligen ”sanna”, eller är allt bara fantasi och fiktion och litterära konstruktioner?
Frågor om minnet, och hur författare handskas med minnet i berättelserna om sig själva, tas upp i en artikel i senaste numret av tidskriften Modern psykologi. Spännande, förstås. Inte bara för den som läser eller skriver självbiografier, utan för alla oss som funderar över våra barndomar och uppväxter och hur de påverkat oss. Minnet är ju inte helt tillförlitligt, och därför inte heller vår tolkning. ”Varje gång vi plockar fram ett minne binder vi om det”, säger Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet, i artikeln. Vi binder liksom in nya erfarenheter och förklaringsmodeller och förändrar på så vis också själva minnet. Och omskapar fiktionen om oss själva, skulle man kanske kunna säga.
Så tja, är en självbiografi ”sann” för att det står så på omslaget? Ja, om den är trovärdig för sin läsare, svarar jag då. Fast det beror förstås på andra kvaliteter än författarens minne.