Med jämna mellanrum föds ett barn med könsorgan som inte genast tillåter de närvarande att utbrista ”en pojke!”, eller ”en flicka!”. Vid sådana tillfällen gör läkare en medicinsk bedömning om barnets kön, varpå efterföljande behandling inriktas mot att upprätthålla det ursprungliga beslutet.
Om barnets fallos har en viss längd kallas den en penis, och tillåts utvecklas som en sådan – är den under en viss längd anses barnet vara en flicka.
Så är fallet för Wayne, som i den brittisk-kanadensiska författaren Kathleen Winters debutroman ”Annabel” föds som intersexuell. Waynes fallos är på millimetern så lång att han anses vara en pojke. Därför blir han en pojke, med en pojkes kropp och en pojkes förväntningar från det lilla samhälle som omger honom.
När ”Annabel” gavs ut i Kanada 2010 blev boken något av en sensation, prisbelönad och vida nominerad. Vi bör vara tacksamma över att Kabusa böcker nu ser till att vi får läsa denna roman på svenska eftersom Kathleen Winters romandebut är en berättelse som lyckas med konststycket att ställa både kloka och viktiga frågor kring något så grundläggande som människans könsliga tillhörighet. Men också för att bokens huvudperson, oavsett anatomiska egenheter, är så pass intressant i sig.
Wayne föds i den lilla staden Croydon Harbour i östra Kanada, med en dubbel uppsättning könsorgan. Modern Jacinta ser barnets speciella anatomi som en begåvning; ”när man är mamman upprörs man inte”, skriver Winter, ”Man skulle inte uppröras av ett par vingar [...]”. För Treadway, barnets pappa, är svaret dock entydigt: ett barn kan inte leva med två kön, och Wayne blir således en pojke.
Här finns också Thomasina, den vän till familjen som kanske bäst ser Waynes unika personlighet, och i hemlighet ger honom namnet Annabel. Allteftersom Waynes kropp tar sig allt mer kvinnliga uttryck, och hormonbehandlingarna blir kraftigare för att betvinga femininiteten, börjar frågorna rullas upp: varför är det så märkligt att leva som både kvinna och man? Och vad innebär det egentligen att ha ett kön?
Som dokument över intersexualitet har ”Annabel” sina vetenskapliga problem.
Att en kropp med både testikel och äggstockar kan befrukta sig själv lär exempelvis vara mer myt än verklighet. Som litterär händelse betraktad är ”Annabel” däremot verkligen en gåva, återgiven med en sådan omsorg, en sådan varsamhet med livets detaljer att den i sina största stunder går utmärkt att placera intill landsmaninnan Alice Munros berättarkonst.