Varning för utopin

Att det europeiska 1900-talets historia framstår som en räcka ofattbara grymheter, ett blodbestänkt altare på vilket förnuft och mänsklighet blint och hänsynslöst offrats, är en insikt som det bara krävs ett högst översiktligt bläddrande i närmaste historiebok för att nå. Vansinnets vidd är ogreppbar. Ändå sitter insikten där någonstans, som en tagg av kollektiv skuld i varje europés själv(under)medvetna. Där ska den sitta. Det värsta vi kan göra är att glömma.

När Svenska Akademien delat ur sina Nobelpris tycks de ha resonerat på ett liknande sätt. Ett flertal gånger, särskilt på senare år, har Akademien valt att prisa så kallad vittneslitteratur – författare som skildrat vansinnet (koncentrationslägret eller diktaturen) inifrån, byggt på egen dyrköpt erfarenhet.

Dessa författare fungerar emellertid inte bara som vittnen. De är även glömskans allra värsta och välbehövligaste fiender. Till denna skara räknas givetvis den tyskrumänska författaren Herta Müller, som tilldelades priset 2009.

Att den polsklitauiske (framför allt poeten) Czeslaw Milosz också bör räknas till denna litterära vittnesskara är kanske inte lika självklart. Men Milosz, som 2011 i flera sammanhang uppmärksammats för sitt 100-årsjubilerande, har upplevt den europeiska historien mer närgånget än de flesta. Redan 1980 fick han Nobelpriset för att han ”med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter”.

Både Müller och Milosz är just nu aktuella på svenska med var sin essäsamling som består av vittnesmål som knappast gör bilden av det europeiska 1900-talet mycket ljusare. Det är dock ett Europa filtrerat genom två sinsemellan vitt skilda författartemperament. Müller är i sin bok Hunger och siden den rasande och av sanningslidelse brinnande agitatorn. Milosz är i Mitt Europa mer av den förtroliga och sansat hållna självbiografikern. Men båda bjuder de på intressant och fängslande läsning.

Müllers essäer är de flesta tillkomna i början på 90-talet, men ges alltså först nu ut i svensk språkskrud, designad av Bodil Zalesky. De flesta av texterna rör sig kring ämnen som Müller sedan tidigare gjort till sina. Det handlar om den skräck och ständiga paranoia som angivarkulturen i en förtryckande diktatur skapar, i det här fallet Ceausescus Rumänien. Müller är en mästare på att skildra detaljerna, de som bara någon som verkligen levt i en totalitär mördarstat kan förmedla, att i slående bilder blixtbelysta despotins mekanismer. Främst handlar det kanske om hur förtrycket tar sig in i språket, hur vardagen genomsyras av rädsla. Hon avslöjar de betydelser som finns under det maskerade språket. I ett par texter berör hon också den högerextremism som då (tidigt 90-tal) spred sig i det Tyskland till vilket hon flydde. I dessa texter skriver hon om försåtligheten i ord som ”invandrare” och ”normal”. När nu främlingsfientlighetens vindar än en gång drar genom Europa känns det där språkbruket på ett obehagligt sätt igen.

Milosz essäistiska självbiografi är mer personligt hållen, där det privata och politiska på ett naturligt sätt sammanblandas. Milosz tycks på samma gång nedstigen i och förunderligt opåverkad av tidens flod. Han berättar om uppväxten i Litauen, den vagabonderande barndomen, den katolska skolningen, ungdomen i Polen, förhållandet till Ryssland, leninismen och marxismen. Milosz texter handlar mycket om att finna sig själv i en större gemenskap, se sig själv i ett vidare perspektiv. Hos Milosz är det alltid individen som är historiens minsta beståndsdel, i henne som tidens spår korsas och möts.

I en sak möts också Müller och Milosz i stark åsiktsgemenskap. Det rör sig om det som Milosz kallar ”misstron mot stater och system”. I den kanske allra bästa av Müllers essäer går hon till botten med begreppet utopi; alla totalitära regimers sanna bränsle. Det är ur drömmen om en idealstat som diktaturen växer. Müller skriver: ”Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd.” Milosz tangerar flera gånger ungefär samma tanke.

Och var det inte just 1900-talets två dominerande utopier (kommunismen och nazismen) i vars namn förra århundradets allra värsta grymheter utfördes? Den världsåskådning som genom förenklingar gör våld på verkligheten kommer tillsist också att mynna ut i konkret, psykiskt eller fysiskt, våld. Förtrycket finns inbyggt i alla utopiska ideologier.