I USA har debatten minst sagt gått varm efter Amy Chuas skandalösa – jo, kraftord är motiverade här – barnuppfostringsbok Tigermammans stridsrop kommit ut. Även i svensk media har Chua diskuterats, som ett avskräckande extremexempel på vår tids försiktigt ökande vurm för mer disciplinära uppfostringsmetoder. Vi säger oss vara de mest curlande föräldrarna i alla tider, men verkar märkbart missnöjda med den saken. Supernanny talar sitt tydliga, auktoritära, språk.
Men Amy Chua är en sort för sig. En mamma, som enligt egen utsago bedriver klassisk kinesisk uppfostran (som hela tiden ska förstås i motsats till västerländsk), och därför förbjuder sina döttrar att: sova över hos en kompis, se på tv, leka hemma hos en kompis, få lägre betyg än A, spela något annat instrument än piano eller fiol. Alltsammans anser Chua vara uttryck för en degenererad västerländsk kultur, som handlar om att barn ska ha roligt i allt de företar sig.
Med en aldrig sinande ihärdighet och konsekvens driver Amy Chua igenom sina idéer med döttrarna Sophia och Lulu, och visst når hon framgångar. De blir båda inte bara lyckosamma i skolan (det är för övrigt en sådan självklarhet att det knappt diskuteras i boken), utan också extremt duktiga på piano respektive fiol.
Hon tvingar sina döttrar att spela många timmar om dagen, tills tårarna sprutar och händerna blir såriga, under många år. Chuas sätt att drilla sina barn är avskyvärt. Ingen bör ta efter.
Det betyder inte att Tigermammans stridsrop (som nu kommer på svenska) saknar intressanta frågeställningar om hur vi uppfostrar våra barn. Att barn behöver utmaningar som faktiskt är svåra på riktigt, det tror jag med. Men Chua är gränslös i sin idé om att ändamålen helgar medlen – det enda medel hon inte använder är fysiskt våld. Hot, utpressning och mobbing är däremot vardagsmat. Allt handlar om resultat, bara utgången och framgången räknas.
Men så kommer passager som ändå väcker något slags gensvar i mig, som den här: ”Kineser däremot tror att det bästa sättet att skydda sina barn är genom att förbereda dem för framtiden, visa dem vad de klarar av, utrusta dem med olika färdigheter, goda arbetsvanor och en inre självtillit som ingen någonsin kan ta ifrån dem”. Vem skriver inte under på detta? Om det bara inte vore för att det samtidigt sattes i motsats till att låta sina barn ägna sig åt det de brinner för och göra egna val.
Det ena ska väl inte behöva utesluta det andra? (Och yngsta dottern Lulu gör dessutom så kraftigt motstånd att hon till slut besegrar den till synes oövervinnerliga modern, och får tillåtelse att sluta spela elitfiol. Även en tigermamma kan få ”västerländska” ungar.)