Karavan, som utkommit sedan 1992, är en tidskrift för den litteratur som kommer från Asien, Afrika och Latinamerika.
Hur presenterar tidskriften sina författare? Den låter dem vara som de är, lägger inga ideologier på dem, gör dem inte till exempel på en trend eller en nationalkaraktär. I det här numret introduceras en samling unga författare från Chile, Peru och Panama, men när man läser tidskriften möter man inte Den Latinamerikanska Litteraturen – man möter individer. Här finns också en intervju med Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuelle författare (numer bosatt i Paris).
Tidskriftens avspända sätt att presentera dem gör att de inte blir exotiska djur. De är våra samtida. Samtidigheten och korskopplingarna tvärsöver världen visar sig också när de intervjuade författarna berättar om sina influenser. Taïa gillar Douglas Sirks 50-talsfilmer. Renato Sandoval, som driver poesifestival i Lima, nämner Edith Södergran.
Recensentsjukan – som jag försöker hindra från att bryta ut – får mig att vilja sträva efter en sammanfattning. Om jag alls kan säga något generellt om författarna i numret är det att deras skrivande påfallande ofta utgår från deras privatliv.
Den chilenske författaren Alejandro Zambra säger på skämt att han skulle vilja införa obligatorisk dagbok för alla:
– För att vi saknar intimitet, kontakt med oss själva, vi skyller ifrån oss för allt dåligt som händer och förmår inte uttrycka det vi är med om. Jag insåg det för flera år sedan, att dagboken ger ett fantastiskt medvetande.
Att folk har alltför stort avstånd till sig själva är inte bara sant i Chile. Men vad hände med den självkännedom man bara kan nå genom fiktionen – genom att skriva eller läsa om någon vars erfarenheter är lite mer främmande än en spegelbild av ens egna erfarenheter?
Översiktsartiklar och författarintervjuer skrapar bara på ytan. Karavan innehåller lyckligtvis också översatta noveller och dikter. Där får litteraturen tala själv i stället för att bli talad om.