Karavan, som utkommit sedan 1992, Àr en tidskrift för den litteratur som kommer frÄn Asien, Afrika och Latinamerika.
Hur presenterar tidskriften sina författare? Den lĂ„ter dem vara som de Ă€r, lĂ€gger inga ideologier pĂ„ dem, gör dem inte till exempel pĂ„ en trend eller en nationalkaraktĂ€r. I det hĂ€r numret introduceras en samling unga författare frĂ„n Chile, Peru och Panama, men nĂ€r man lĂ€ser tidskriften möter man inte Den Latinamerikanska Litteraturen â man möter individer. HĂ€r finns ocksĂ„ en intervju med Abdellah TaĂŻa, Marockos första öppet homosexuelle författare (numer bosatt i Paris).
Tidskriftens avspÀnda sÀtt att presentera dem gör att de inte blir exotiska djur. De Àr vÄra samtida. Samtidigheten och korskopplingarna tvÀrsöver vÀrlden visar sig ocksÄ nÀr de intervjuade författarna berÀttar om sina influenser. Taïa gillar Douglas Sirks 50-talsfilmer. Renato Sandoval, som driver poesifestival i Lima, nÀmner Edith Södergran.
Recensentsjukan â som jag försöker hindra frĂ„n att bryta ut â fĂ„r mig att vilja strĂ€va efter en sammanfattning. Om jag alls kan sĂ€ga nĂ„got generellt om författarna i numret Ă€r det att deras skrivande pĂ„fallande ofta utgĂ„r frĂ„n deras privatliv.
Den chilenske författaren Alejandro Zambra sÀger pÄ skÀmt att han skulle vilja införa obligatorisk dagbok för alla:
â För att vi saknar intimitet, kontakt med oss sjĂ€lva, vi skyller ifrĂ„n oss för allt dĂ„ligt som hĂ€nder och förmĂ„r inte uttrycka det vi Ă€r med om. Jag insĂ„g det för flera Ă„r sedan, att dagboken ger ett fantastiskt medvetande.
Att folk har alltför stort avstĂ„nd till sig sjĂ€lva Ă€r inte bara sant i Chile. Men vad hĂ€nde med den sjĂ€lvkĂ€nnedom man bara kan nĂ„ genom fiktionen â genom att skriva eller lĂ€sa om nĂ„gon vars erfarenheter Ă€r lite mer frĂ€mmande Ă€n en spegelbild av ens egna erfarenheter?
Ăversiktsartiklar och författarintervjuer skrapar bara pĂ„ ytan. Karavan innehĂ„ller lyckligtvis ocksĂ„ översatta noveller och dikter. DĂ€r fĂ„r litteraturen tala sjĂ€lv iâstĂ€llet för att bli talad om.