Värmlänningar vid Fyris å

Jag är i skogen födderbland berg och sjöar blå,sedan så blev jag nödderatt bo vid Fyris å.Det är fråga om en välmatad antologi om värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden. Sexton bidragsgivare berättar med liv och lust om landsmän alltifrån 1600-talet till våra dagar. Det är alltså ett omfattande projekt som backats upp av nationens skriftseriekommitté. Och inom denna anges tre som volymens redaktörer: nationens inspektor Lars Burman, Maria Matseke och Sofia Wadensjö Karén.En värmländsk bondestudent ägnas det första porträttet. Till höstterminen 1641 reste Jordan Nilsson till Uppsala från Brunskogs socken i Värmland, där fadern var bonde och gästgivare. Professor Gunilla Gren-Eklund har letat fram personhistoriska uppgifter om denne student "ur stubbotan rot", som påbörjade vad vi nu kallar en klassresa genom att skriva in sig vid universitetet under det latiniserade namnet Jordanus Edenius (1624—66). Efter sedvanligt befordringstrassel blev han professor vid teologiska fakulteten och Värmlands nations förste inspektor. Men han förunnades inte någon längre professorstid. Bara sex år efter den åtrådda utnämningen avled han i lungsot, efterlämnande en trettioårig änka och minderåriga barn vilkas bekymmersamma tillvaro omnämns i flera konsistorieprotokoll.Latinprofessorn Anders Piltz från Lund har lämnat nästa bidrag som är en skildring av en lysande karriär. Petrus Lagerlöf (1648-99), prästson från Sunne, blev vida berömd som professor och latinist och rentav betraktad som en svensk Cicero. För sin samtid framstod han som en mästerlig vältalare och tillerkändes den storståtliga titeln rikshistoriograf med uppdrag att förhärliga fosterlandet. Han skrev också en introduktion till den svenska poesin (naturligtvis avfattad på latin!).Den nylatinska litteraturen var en gång så stark vid Sveriges äldsta universitet att det ter sig motiverat att ännu en företrädare får ett eget porträtt i antologin. Mannen ifråga är Olof Hermelin (1658—1709) från Filipstad som avancerade till latinprofessor vid det svenska universitetet i Dorpat och blev Lagerlöfs efterträdare som rikshistoriograf. Med stor skicklighet utarbetade Hermelin skarpa latinska stridsskrifter mot Sveriges fiender i Stora nordiska kriget, främst förstås den ryske tsaren. Till hans uppgifter hörde också att svara för rikets diplomatiska korrespondens. Liksom så många andra försvann Olof Hermelin vid Poltava. Möjligen blev han, som en särskilt hatad fiende, nedsablad i tsarens eget fältherretält. Latinprofessorn Hans Helander harsvarat för skildringen av Hermelins dramatiska liv.Skaldinnan Anna Maria Lenngrens far, Magnus Malmstedt, tog sig till akademin via det välrenommerade gymnasiet i Karlstad. I dag tillhör Malmstedt knappast de ihågkomna och litteraturvetaren Ann Öhrberg har därför mycket att berätta om hur han drogs in i stridigheter på Värmlands nation men under lugnare perioder kunde ägna sig åt att skriva känslosamma dikter i herrnhutisk anda. Henrik Lilljebjörns tid i Uppsala får också sin beskärda del i boken tack vare konstprofessorn Hans Olof Boström i Karlstad. Likaså uppmärksammas de stora penningbelopp som brukspatron Erik Eriksson Borgström på Borgvik tillförde Uppsala universitet under Linnés tid. Att de s.k. Borgviksdonationerna fick långvarig betydelse för de naturvetenskapliga ämnenas uppbyggnad visar professor Sven Kullander, nationens förre inspektor.Geijerminnen ägnas som sig bör två stora uppsatser. Så mycket som skrivits om Geijrarna är det bra att ämnesvalen är okonventionella. Fru Geijer får man för en gångs skull möta som person och inte bara som det geijerska hemmets husfru. Litteraturvetaren och författaren Carina Burman har rubricerat sin uppsats "Den färglösa. Anna-Lisa Liljebjörn — fru Geijer" och döljer inte svårigheterna att teckna hennes porträtt. Hon såg visserligen bra ut, men blond, blek och med ljusblå ögon tedde hon sig färglös ochpå något sätt undflyende. Hennes öde blev att överskuggas av starkare personligheter som sin uppvaktande friare och senare make Erik Gustaf. Men Carina Burman kan också påvisa att Anna-Lisa var "intelligent, musikalisk och språkligt begåvad". Det porträtt som Burman skisserat får avteckna sig mot bakgrund av tidens kvinnokultur med dess snäva gränser.Musikprofessorn Ingmar Bengtsson skrev redan 1958 en hundrasidig uppsats om "Tonsättaren Geijer", en försummad sida i Geijerforskningen. På senare år är det Lennart Hedwall som ägnat sig åt ämnet. Den nya Värmlandsboken har gett honom tillfälle att sammanfatta sina rön om Geijer i Uppsalas musikliv.En hel rad värmlänningar med slutfasen av sin bildningsgång förlagd till Uppsala träder också fram i boken tack vare sakrika uppsatser. Lennart Elmevik beskriver hur nordistiken nydanades tack vare Adolf Noreen. Svante Nordin erinrar om hur tre värmlänningar, Sigurd Ribbing, Carl Yngve Sahlin och Karl Reinhold Geijer, dominerade filosofiämnet i Uppsala under den halvsekellånga boströmianska epoken. Bengt Wadensjö försummar inte att återberätta ett par svordomshistorier som spred sig runt den temperamentsfulle Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870—1900 efter sju års biskopstjänst i Karlstad. En kanske mindre känd handlar om Sundbergs utbrott när han såg sista vagnen på Stockholmståget lämna perrongen: "Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med !" Men Wadensjö tecknar givetvis också Sundberg som kraftfull företrädare för tidens kyrkokonservatism.Litteraturvetaren Eva Jonsson, som disputerat på Gustaf Frödings dikter från hospitalsåren, kommenterar syskonen Cecilias och Gustafs Uppsalatid. Jörgen Ullenhag låter sin artikel om skrivande värmlänningar på Upsala Nya Tidning mynna ut i ett vänporträtt av Arvikaflickan och Uppsalastudentskan Eva Wennerström-Hartmann med ett omfattande medarbetarskap i UNT. Hon får även ett eget kapitel av Lars Burman, som fångar upp såväl stilforskarens som romanförfattarinnans insatser i ett välavvägt porträtt. Knut Warmland har studerat en annan begåvad värmlänning, Ragnar Eklund, som disputerade på en avhandling om islam och blev docent i religionshistoria men även framträdde som särpräglad lyriker.Boken avrundas till slut genom ett engagerat bidrag av författaren Lars Andersson, född i Karlskoga och med Snöljus (1979) som sin genombrottsroman. Han följer med beundran Göran Tunström (som i ungdomen studerade på Fjellstedtska och även ett par år viduniversitetet) från lilla Sunne ut i vida världen. I sin uppsats vågar Lars Andersson rentav utnämna Tunström till "vår kanske störste romandiktare i andra hälften av 1900-talet".Alltså: kors i taket för antologin "Nödder att bo vid Fyris å": värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden. Sällan har en så mångsidig och uppslagsrik bok utgivits av en studentnation i Uppsala.