Världskrigshistoria i dokument och dikt

Det är över sextio år sen andra världskriget, men fortfarande kommer det en ganska tät ström av böcker som skildrar eller tar sin utgångspunkt i dessa de mörkaste åren under förra seklet. Ett av de rent dokumentära verken är en dagbok av en judisk fjortonåring i Prag, som av en slump kom fram sedan rymdfärjan Columbia förolyckats med bl.a. en israelisk astronaut ombord. Ett annat, kortare och mer traditionsförankrat och medvetet litterärt, är Hella Wuolijokis versepos Sången om kriget, som nu översatts, f ö mycket stilenligt, av Enel Melberg. Båda ger på var sitt sätt en vemodig påminnelse om hur bräcklig vår europeiska trygghet och civilisation kan vara.

Petr Ginz, den unge, på fädernet judiske skolpojken i Prag, är ett andligt syskon till Anne Frank. Liksom hon levde ett delvis vanligt och delvis absurt tonårsliv i Amsterdam lever Petr Ginz med läxor, släktbesök, sakta allt strängare diskriminering men trots allt tapper framtidstro i det ockuperade Prag. Liksom Anne Franck är han extremt begåvad, fantasifull och klarögt intresserad av sin omvärld. Han anar nog vad som väntar men försöker hålla masken.

De flesta dagar antecknar Petr bara kort och enkelt vad han gjort hemma, i skolan och på diverse andra håll, som stöd för sitt eget minne. Det sakta smygande våldet runt omkring noteras nästan utan kommentarer, vilket gör den tragiska effekten ännu starkare. Petr är en uppenbar litterär talang, det märks på de berättelser han skrev i koncentrationslägret Theresienstadt, de båda åren innan han fraktades till gaskammaren i Auschwitz. Han tecknar också både skickligt och originellt och skulle kunnat bli ett stort namn som både ord- och bildkonstnär.

Petr Ginz syster, en av de ytterst få överlevande i släkten, ger en personlig och gripande ramberättelse, och den amerikansk-judiske författaren Jonathan Safran Foer har skrivit ett klokt förord. Sammantaget har det blivit en tänkvärd och upprörande bok om ett av de många oförutsebara men löftesrika liv som släcktes i gaskamrarna.

Hella Wuolijoki är ett namn som inte alls är nytt utan välkänt som "den röda godsägarinnan" från Estland som tog hand om flyktingen Bertolt Brecht. I själva verket byggde hans pjäs om Herr Puntila huvudsakligen på ett manus av Hella Wuolijoki, som under och kring andra världskriget var en känd person i Finland, där hon gift sig med en politiker och efter skilsmässan blev såväl rik affärskvinna som engagerad kommunist. Hon har skildrat sin uppväxt i memoarböcker, men hon var också litterärt en kapacitet både på estniska och finska. Sången om kriget, som nu översatts, bygger visserligen på olika folkvisor kring just krigsmotiv som hon hjälpt till att samla in, men det är hennes egen stämma som hörs genom de arkaiserande fyrtaktiga jamberna. Klangen är mycket lik det finska folkeposet Kalevala (som har en estnisk motsvarighet, förstås) och som svensk påminns man ofta om Runeberg. Men kriget är ingalunda ståtligt, det är ett koncentrat av de unga männens motvilliga fysiska lidanden och kvinnornas ängslan och längtan på hemmafronten.

Att det främst är "ryssen" som kommenderar ut de unga männen framgår visserligen, men krigets ondska är för Wuolijoki opolitisk och etniskt neutral. Mot den står framför allt syskonkärleken, som är ett genomgående tema både i de estniska folkvisorna och i "Sången om kriget". Som minnesmärke över esternas sorgfyllda historia lär den här texten bevara sin aktualitet även om det förhoppningsvis inte blir fler upprepningar av de främmande ockupationerna.

Världskrigshistoria i dokument och dikt

En manlig motsvarighet till Anne Frank framträder i Petr Ginz dagbok som tillsammans med Hella Wuolijokis Sången om kriget påminner oss om de mörkaste åren en del av oss upplevt, konstaterar Tore Winqvist.